Det är allmänt känt att gravida får bättre luktsinne. Jag vet faktiskt inte om jag vill kalla det bättre. Jo, jag känner allt tydligare och liksom mer, men vad är bättre med det?
Jag har alltid levt en relativt stor del genom näsan. Eller, hur man ska formulera sig. Jag har liksom använt den mer än jag fått intryck av att andra gör. (Klart som f*n att ingen annan använder min näsa, men ja, ni fattar ju.) Jag minns särskilt en gång, när jag och ett par vänner var på NK och fnissade runt på tonårsvis. Plötsligt kände jag en oerhört god doft - någon sorts parfymerad man - och kände ett absolut behov av att ta reda på vad/vem det var som luktade så jäkla gott. Så, jag sniffade mig fram mellan hyllorna. Det är ett ganska styvt jobb, för det verkar vara någon sorts oskriven lag att spraya ner sig alldeles väldigt med parfym innan man går sin NK-runda, så det var både ett och två parfymmoln som jag tvingades spåra igenom. Jag kan än i dag inte fatta varför jag inte tittade åt samma håll som jag sniffade, men plötsligt var doften jättetydlig och utan att jag visste ordet av hade jag dunsat rakt in i en manskropp. En manskropp omgiven av en hel hord andra människor. Det visade sig att familjen Tainton hade bestämt möte på NK och jag hade spårat runt efter David Tainton. Som tonåring var det ju ganska...pinsamt? att inte bara gå rakt in i en (vad jag då betraktade som - vet ärligt talat inte hur det är nu) snygging, utan dessutom lyckas dunsa in i en snygging-kändis i en hel flock med kändissläktingar. Men, han luktade gott.
Nu är det inte huvudsakligen så att gott är det som krånglar till det i dagsläget. Nu är det starka lukter i allmänhet. I somras när jag mådde som mest illa, klarade jag inte av att känna lukten av gurka skivas i rummet intill. Då kräktes jag. Och gurka som luktar så starkt...?! Stekos var en annan kräkare.
Värst av allt var ändå grannarna. Vi hade en granne (tack och lov utflyttad nu) som luktade så galet illa. En kvinna i min egen ålder. Hon luktade som utluften från Kebabhuset här i stan. Alltså något åt rå lök/kött/stekos och jag-har-aldrig-tvättat-mig-hållet. Mein Gott! Jag kände direkt utanför den egna dörren om hon nyligen varit i trapphuset. Att ställa sig i hissen efter henne, det blev helt omöjligt. Nu är det här huset dessutom begåvat med en hiss som är max 1,20 x 1,20 m och nästan helt lufttät, så lukten stannade vänligt kvar en god stund. Märkligt. Jag är själv en brutalsvettare och tycker att det är apjobbigt. Jag har nojat sedan 12-årsåldern över att lukta inte svett och tycker att det är så konstigt när folk bara stinker på helt ohämmat. Jag utgår ifrån att något fattas den stackars kvinnan. Men, ändå, är det för mycket begärt med lite tvätt i armhålan innan man går ut?
En granne som jag inte kan klaga på tvättfrekvensen hos, är den äldre mannen från något land där man begåvas med pepparkaksfärgad hy och nötbruna ögon. Hans doft hade jag nog inte klagat på om inte mitt luktsinne just lagt in den högre växeln. Han luktar rent och trevlig farbrorparfym, men ojojojoj, när vi åkte hiss ihop häromdagen blev jag alldeles yrskallig. Av lukten. Inte den pepparkaksfärgade hyn.
Och så har vi det där med tvättmedel. Jag får lindrig panik när någon varit före mig i tvättstugan och använt billigt tvättmedel. Aaaarh! Varför är billigt tvättmedel aldrig parfymfritt? Är det för att supersnokar ska kunna lukta sig till andras ekonomiska status? Det är ju inte snällt.
Just det här med vassare luktsinne vet jag inte om jag känner någon glädje över. Det är intressant, men knappast till någon hjälp. Kunde inte evolutionen bara gallrat bort det? Inte tusan ligger jag i riskzonen för att mumsa i mig skämt kött, liksom.
Nu ska jag stoppa näsan i lädersmörjet jag nyss köpt. Det luktar utomordentligt gott. Och så kommer kängorna klara snön så himla bra.
torsdag 25 november 2010
onsdag 24 november 2010
På begäran:
Jag har en barndomsvän som jag lyckats gå i synk med när det gäller att få första barnet. Det är inte vilken polare som helst, utan den riktiga barndomsbästisen. Den som jag synkade hela uppväxten med. Vi gjorde allt tillsammans och även nu när vi befinner oss i olika länder verkar vi fortfarande göra saker samtidigt. Barn, till exempel.
Det är inte bara fantastiskt roligt att kunna jämföra upplevelser, utan så galet skönt att kunna bara ösa ur sig sina tankar till någon som är i samma sits. Och som har samma bakgrund och kan förstå reaktionerna lite bättre än alla andra. För några veckor sedan skrev jag följande text till vännen, i ett mail. En annan, mig oerhört kär och närstående vän, hade tappat gnistan en aning just vid den här tidpunkten och när jag skickat dessa rader utomlands, insåg jag att min hysteri som jag just beskrivit kanske går att le åt. Och det funkade. Jag skickade helt enkelt en kopia inom landet, ut i skogen och fick tillbaka ett leende. Det kändes gott. Nu publicerar jag raderna, på skoglig begäran. Här är det, mitt mail som jag i ämnesraden kallade Hispan nästa?
****************************************************************
Nu. Nu har det börjat. Min allvarliga bebisnoja. Mein Gott.
Jag var dum nog att gå in på Barnens Hus. Trodde att jag kunde göra en liten marknadsundersökning på vettiga vs idiotprylar, samt kolla av lite priser på nya grejer för att känna hur mycket jag sparar på att handla på Blocket. Joho du.
Spjälsäng 2500-4500 kr
Skötbord från 1295:-
Åkpåse till vår vagn (fick en av Svärföräldrarna, thank heaven!) 1495:-
Babysitter 995:-
Å så var det kuddar, mjukdjur, bröstkrämer, amningsläckageskydd, någon jävla mjölkmaskin, sjungande mobiler, självgungande stolar (och sängar!!), baby monitors, konstiga febertermometrar, övningstandborstar, specialdesignade filtar... AAAAAHHH! Jag vill inte ha alla de där grejerna! Vill inte! Var ska de få plats?
Behöver man verkligen en Mellangårdsolja att massera in från vecka 35? Amningste? Speciellt rengöringsmedel för nappflaskor? Speciella blöjhinkar som sprayar desinfektionsmedel på bajset, samtidigt som den packar in och försluter varje blöja i egna påsar?
Något som jag faktiskt fann riktigt underhållande, är de här prylarna som ersätter en levande människa. T ex den motordrivna mobilen att hänga över spjälsängen. Som inte bara snurrar Mumintroll eller Barbafamiljen runt, runt, utan också spelar Bach, Beethoven, Mozart eller regnskogsljud. För att verkligen slippa vara i närheten av ungen, kan man komplettera med motordrivna fötter till spjälsängen. Fötter som gungar sängen som en vagga. Eller framkallar rörelser i stil med de i fosterlivet. Eller som en bil i rörelse. Och så en rejäl baby monitor på det. En som påverkar luftfuktigheten i rummet, ger larm om temperaturen förändras, kan övervaka andningen och dessutom kan göra det tyst. Med lampor. Då slipper man ju bli störd om ungen svettas, slutar andas eller bara gapar. Samtidigt som man är en fantastiskt kärleksfull förälder, eftersom man köpt in all den där skiten för att hålla sin avkomma vid liv.
Jag funderar på att göra någon sorts lista, typ en sådan som man gör inför bröllop, och lägga ut på nätet. En julklappslista över exakt vad jag vill ha till Bebis. Fårskinnsfäll. Träleksaker. Någon sorts bärsjal (eftersom jag är säker på att vagnen är satans bökig att få med sig på en snabbkiss av hundarna). Inga jävla plastgrejer med 500 funktioner för att aktivera ungen. Någon sorts tydlig förklaring för ambitiösa mor- och farföräldrar, om att jag inte vill skapa en Paris Hilton eller Isabella Gripenhielm, utan en levande varelse. Som kan leka själv. Åååh, vad jag är rädd att hemmet kommer överbelamras med konstig skit som piper och gungar och snurrar. F*n, vi har ju pyttehunden. Det borde räcka som underhållning. Hänga upp en Frolic i ett snöre från taket, så snurrar och dansar hunden i timmar. Det är äkta. Eller...
Hur som helst har jag insett att det nog är bäst att sysselsätta mig med lättare inköp. Har bokat in en träff med ett begagnat badkarsskötbord. Till en knapp tredjedel av nypriset. Känns som en vettig grej. Får med en amningskudde med Lilla Spöket Laban också. Konstig bra-och-ha-grej. Prinsesshunden kan väl ligga på den, om inte annat.
Jag blev nyss kickad i revbenen. Intressant. Bebis har börjat ta en del plats. Stökigt på kvällarna, för då mår jag illa igen. Annars är livet ganska fint. Bortsett min noja och lite illamående. :)
Hoppas ni växer i lagom takt, där borta. Jag är lite impad av att du rör på dig. Själv får jag historiens hjärtklappning om jag klampar upp för trappen, så jag törs fasen inte. Mamma var ju en svimmare och det skulle inte förvåna mig om jag tar efter den fina traditionen.
kram
****************************************************************
Det är inte bara fantastiskt roligt att kunna jämföra upplevelser, utan så galet skönt att kunna bara ösa ur sig sina tankar till någon som är i samma sits. Och som har samma bakgrund och kan förstå reaktionerna lite bättre än alla andra. För några veckor sedan skrev jag följande text till vännen, i ett mail. En annan, mig oerhört kär och närstående vän, hade tappat gnistan en aning just vid den här tidpunkten och när jag skickat dessa rader utomlands, insåg jag att min hysteri som jag just beskrivit kanske går att le åt. Och det funkade. Jag skickade helt enkelt en kopia inom landet, ut i skogen och fick tillbaka ett leende. Det kändes gott. Nu publicerar jag raderna, på skoglig begäran. Här är det, mitt mail som jag i ämnesraden kallade Hispan nästa?
****************************************************************
Nu. Nu har det börjat. Min allvarliga bebisnoja. Mein Gott.
Jag var dum nog att gå in på Barnens Hus. Trodde att jag kunde göra en liten marknadsundersökning på vettiga vs idiotprylar, samt kolla av lite priser på nya grejer för att känna hur mycket jag sparar på att handla på Blocket. Joho du.
Spjälsäng 2500-4500 kr
Skötbord från 1295:-
Åkpåse till vår vagn (fick en av Svärföräldrarna, thank heaven!) 1495:-
Babysitter 995:-
Å så var det kuddar, mjukdjur, bröstkrämer, amningsläckageskydd, någon jävla mjölkmaskin, sjungande mobiler, självgungande stolar (och sängar!!), baby monitors, konstiga febertermometrar, övningstandborstar, specialdesignade filtar... AAAAAHHH! Jag vill inte ha alla de där grejerna! Vill inte! Var ska de få plats?
Behöver man verkligen en Mellangårdsolja att massera in från vecka 35? Amningste? Speciellt rengöringsmedel för nappflaskor? Speciella blöjhinkar som sprayar desinfektionsmedel på bajset, samtidigt som den packar in och försluter varje blöja i egna påsar?
Något som jag faktiskt fann riktigt underhållande, är de här prylarna som ersätter en levande människa. T ex den motordrivna mobilen att hänga över spjälsängen. Som inte bara snurrar Mumintroll eller Barbafamiljen runt, runt, utan också spelar Bach, Beethoven, Mozart eller regnskogsljud. För att verkligen slippa vara i närheten av ungen, kan man komplettera med motordrivna fötter till spjälsängen. Fötter som gungar sängen som en vagga. Eller framkallar rörelser i stil med de i fosterlivet. Eller som en bil i rörelse. Och så en rejäl baby monitor på det. En som påverkar luftfuktigheten i rummet, ger larm om temperaturen förändras, kan övervaka andningen och dessutom kan göra det tyst. Med lampor. Då slipper man ju bli störd om ungen svettas, slutar andas eller bara gapar. Samtidigt som man är en fantastiskt kärleksfull förälder, eftersom man köpt in all den där skiten för att hålla sin avkomma vid liv.
Jag funderar på att göra någon sorts lista, typ en sådan som man gör inför bröllop, och lägga ut på nätet. En julklappslista över exakt vad jag vill ha till Bebis. Fårskinnsfäll. Träleksaker. Någon sorts bärsjal (eftersom jag är säker på att vagnen är satans bökig att få med sig på en snabbkiss av hundarna). Inga jävla plastgrejer med 500 funktioner för att aktivera ungen. Någon sorts tydlig förklaring för ambitiösa mor- och farföräldrar, om att jag inte vill skapa en Paris Hilton eller Isabella Gripenhielm, utan en levande varelse. Som kan leka själv. Åååh, vad jag är rädd att hemmet kommer överbelamras med konstig skit som piper och gungar och snurrar. F*n, vi har ju pyttehunden. Det borde räcka som underhållning. Hänga upp en Frolic i ett snöre från taket, så snurrar och dansar hunden i timmar. Det är äkta. Eller...
Hur som helst har jag insett att det nog är bäst att sysselsätta mig med lättare inköp. Har bokat in en träff med ett begagnat badkarsskötbord. Till en knapp tredjedel av nypriset. Känns som en vettig grej. Får med en amningskudde med Lilla Spöket Laban också. Konstig bra-och-ha-grej. Prinsesshunden kan väl ligga på den, om inte annat.
Jag blev nyss kickad i revbenen. Intressant. Bebis har börjat ta en del plats. Stökigt på kvällarna, för då mår jag illa igen. Annars är livet ganska fint. Bortsett min noja och lite illamående. :)
Hoppas ni växer i lagom takt, där borta. Jag är lite impad av att du rör på dig. Själv får jag historiens hjärtklappning om jag klampar upp för trappen, så jag törs fasen inte. Mamma var ju en svimmare och det skulle inte förvåna mig om jag tar efter den fina traditionen.
kram
****************************************************************
måndag 22 november 2010
Varför var det ingen som sa något?
Det känns som om föräldrar världen över har hemlighållit saker för mig. Tills nu.
Jag är, av någon jäkla anledning, uppvuxen med den grundmurade åsikten att barn är skitjobbiga. Fråga mig inte varifrån jag fått den, jag har flera teorier, men inget som kan anses vara någon säker sådan. Kanske är det Disney's fel? Jag kan nästan tro det. När Lady i Lady och Lufsen fick en människovalp i familjen så blev hon helt bortglömd. Jag har ju alltid haft en lite skev förkärlek till levande väsen med päls, så givetvis var barnet av ondo och det var synd om vovven. Nu har jag ärligt talat inte ett minne av hur filmen slutar, men jag var i alla fall förskräckt över hur man kan välja bort sin hund. Ålder vid detta minnes uppkomst? Kanske fem år?
Kanske ska man inte få småsyskon först när man är sju år? Eller, i alla fall inte halvsyskon, som givetvis föredras mer än en själv av den förälder som inte är ens egen. Jag tyckte verkligen att det sög att få småbröder. De lät, fick verkligen all uppmärksamhet och förbättrade inte min värld på något som helst sätt. (Förrän vi blev äldre, nu vill jag inte var utan dem!)
Det kan också vara så att jag faktiskt mest haft vuxna runt mig hela uppväxten, som faktiskt inte varit särskilt barnkära. Egna barn och andras ungar, liksom. Jag har inga minnen av några vuxna som tittat ner i andras barnvagnar och jollrat. Några dagisfröknar, men inga andra.
Kort sagt, ingen har vinklat om det här med ungar förrän alldeles nyligen. Eller, säg, för fem, sex år sedan. Plötsligt omgavs jag av folk som, på fullaste allvar, menar att barn verkligen är grejen. Att det inte finns något häftigare att uppleva. Bekanta började yngla av sig, och gillade det! Är det kanske så att det inte är OK längre att sätta ungar till världen, för att sedan gnälla över att de inte vill klä på sig i tid, att de inte fattar att man ska sitta tyst och vänta medan morsan springer med hunden i någon utställningsring, att barnet kostar pengar, har tråkig attityd och så vidare, och så vidare? Ja, vad vet jag? Jag tycker i alla fall att någon kunde påpekat tidigare att de där små groddarna faktiskt växer och utvecklas, tänker och gör roliga grejer. Någon kunde ha vinklat om min neggiga värld tidigare. Jag tror att jag missat en hel del.
Ingen kvinna har dock missat horribelt skrämmande berättelser om hur barn kommit till världen. Förlossningshistorier. Smärta, blod och bajs, snitt, klipp och sutur. Nejdå, här har omvärlden varit frikostig med att dela med sig av fasorna. Märkligt nog är det, under min uppväxtfas i alla fall, få eller rent av ingen, som påpekat vad man fått ut av den här mardrömstortyren. Förrän nyligen. Jag har fått tillfälle att läsa om diverse småflummiga kvinnor som lite amerikanskt beskrivit sina förlossningar som "faaaabolous" och fantastiska och upplevelser som de aldrig velat vara utan. Jag kan lätt vifta bort vad jag läst som fiktion, men när min, visserligen underbart flummiga, väninna helt lyriskt pratar om att hon ser fram emot att föda barn igen, då kan jag inte annat än börja se på det med lite mer nyfikna ögon. Kan det vara så att det hänger ihop med attityd, som så mycket annat?
Jag har bestämt mig för att detta är fantastiskt. Att vara på smällen är häftigt. Jag kan inte påstå att det varit hur smidigt som helst, men den där grodden i min mage är en kul typ. Och, om den brås minsta lilla på sin far, kommer den vara bedårande vacker också. Och, helvetes smart. Oj, oj.
Det finns många saker som jag tycker att man kunde fått veta lite preventivt ändå. Det här med att tarmen (den egna, alltså) får en helt ny världsbild. Kanske kunde någon nämnt det? Eller det här med läckande bröst? Hur konstigt som helst. Inte alls så jobbigt, men väldigt konstigt. Eller att bara vissa H&M-butiker har mammakläder? Varför?
Det är inte det att något av dessa grejer skulle kunnat få mig att avstå, för jag är helt fascinerad av hela den här bebisgrejen, men jag måste säga att jag blir förvånad både nu och då.
Just nu ligger jag och flinar åt att det är någon som puttar på min dator. Från insidan av min mage. Det kanske inte är suveränt att ha tjockismagen som datorbord, men jag mår inte så bra när jag sitter... Det är helt sjukt. Duns, duns. Skruv och ååål. Såhär på kvällskvisten har hen åsikter. Vem det nu är. Och vem det än är, så får hen mig att fnissa. Dagligen.
Jag är, av någon jäkla anledning, uppvuxen med den grundmurade åsikten att barn är skitjobbiga. Fråga mig inte varifrån jag fått den, jag har flera teorier, men inget som kan anses vara någon säker sådan. Kanske är det Disney's fel? Jag kan nästan tro det. När Lady i Lady och Lufsen fick en människovalp i familjen så blev hon helt bortglömd. Jag har ju alltid haft en lite skev förkärlek till levande väsen med päls, så givetvis var barnet av ondo och det var synd om vovven. Nu har jag ärligt talat inte ett minne av hur filmen slutar, men jag var i alla fall förskräckt över hur man kan välja bort sin hund. Ålder vid detta minnes uppkomst? Kanske fem år?
Kanske ska man inte få småsyskon först när man är sju år? Eller, i alla fall inte halvsyskon, som givetvis föredras mer än en själv av den förälder som inte är ens egen. Jag tyckte verkligen att det sög att få småbröder. De lät, fick verkligen all uppmärksamhet och förbättrade inte min värld på något som helst sätt. (Förrän vi blev äldre, nu vill jag inte var utan dem!)
Det kan också vara så att jag faktiskt mest haft vuxna runt mig hela uppväxten, som faktiskt inte varit särskilt barnkära. Egna barn och andras ungar, liksom. Jag har inga minnen av några vuxna som tittat ner i andras barnvagnar och jollrat. Några dagisfröknar, men inga andra.
Kort sagt, ingen har vinklat om det här med ungar förrän alldeles nyligen. Eller, säg, för fem, sex år sedan. Plötsligt omgavs jag av folk som, på fullaste allvar, menar att barn verkligen är grejen. Att det inte finns något häftigare att uppleva. Bekanta började yngla av sig, och gillade det! Är det kanske så att det inte är OK längre att sätta ungar till världen, för att sedan gnälla över att de inte vill klä på sig i tid, att de inte fattar att man ska sitta tyst och vänta medan morsan springer med hunden i någon utställningsring, att barnet kostar pengar, har tråkig attityd och så vidare, och så vidare? Ja, vad vet jag? Jag tycker i alla fall att någon kunde påpekat tidigare att de där små groddarna faktiskt växer och utvecklas, tänker och gör roliga grejer. Någon kunde ha vinklat om min neggiga värld tidigare. Jag tror att jag missat en hel del.
Ingen kvinna har dock missat horribelt skrämmande berättelser om hur barn kommit till världen. Förlossningshistorier. Smärta, blod och bajs, snitt, klipp och sutur. Nejdå, här har omvärlden varit frikostig med att dela med sig av fasorna. Märkligt nog är det, under min uppväxtfas i alla fall, få eller rent av ingen, som påpekat vad man fått ut av den här mardrömstortyren. Förrän nyligen. Jag har fått tillfälle att läsa om diverse småflummiga kvinnor som lite amerikanskt beskrivit sina förlossningar som "faaaabolous" och fantastiska och upplevelser som de aldrig velat vara utan. Jag kan lätt vifta bort vad jag läst som fiktion, men när min, visserligen underbart flummiga, väninna helt lyriskt pratar om att hon ser fram emot att föda barn igen, då kan jag inte annat än börja se på det med lite mer nyfikna ögon. Kan det vara så att det hänger ihop med attityd, som så mycket annat?
Jag har bestämt mig för att detta är fantastiskt. Att vara på smällen är häftigt. Jag kan inte påstå att det varit hur smidigt som helst, men den där grodden i min mage är en kul typ. Och, om den brås minsta lilla på sin far, kommer den vara bedårande vacker också. Och, helvetes smart. Oj, oj.
Det finns många saker som jag tycker att man kunde fått veta lite preventivt ändå. Det här med att tarmen (den egna, alltså) får en helt ny världsbild. Kanske kunde någon nämnt det? Eller det här med läckande bröst? Hur konstigt som helst. Inte alls så jobbigt, men väldigt konstigt. Eller att bara vissa H&M-butiker har mammakläder? Varför?
Det är inte det att något av dessa grejer skulle kunnat få mig att avstå, för jag är helt fascinerad av hela den här bebisgrejen, men jag måste säga att jag blir förvånad både nu och då.
Just nu ligger jag och flinar åt att det är någon som puttar på min dator. Från insidan av min mage. Det kanske inte är suveränt att ha tjockismagen som datorbord, men jag mår inte så bra när jag sitter... Det är helt sjukt. Duns, duns. Skruv och ååål. Såhär på kvällskvisten har hen åsikter. Vem det nu är. Och vem det än är, så får hen mig att fnissa. Dagligen.
lördag 20 november 2010
Jag hade en plan
Min plan var att bli en sådär superstark gravid kvinna. En sådan som utan att tveka kunde vända kor, träna sina hundar, jobba, baka och bara må sådär suveränt bra. Jag har hört att de finns och min plan var att bli en av dem. Och man måste ju ha en plan. Hur ska man annars få det som man vill?
Märkligt nog följde någonting inte planen. Ärligt talat följde ingenting planen. Redan efter någon vecka kändes min kropp helt annorlunda. Tuttarna ömmade. (Det var visserligen en hit, för det betydde att de fanns och plötsligt blev de större! Shit, vilken grej! Innan jag kommit till det, att jag faktiskt blev tvungen att köpa större bh:ar, märkte jag av förändringen genom att jag vaknade när jag vände mig i sängen.) Två bulor på min kropp gjorde ont. Detta var verkligen inget som var betungande alls. Lite ovant, men inte mer än så. Vidare blev mitt luktsinne annorlunda. Eller så började allt lukta annorlunda plötsligt. Jag väljer att acceptera att det var jag som ändrades och inte hela världen. Strax efter tutt- och luktförändring följde tröttheten. En helt utomjordisk trötthet. Det var liksom jobbigt att...andas, bre en macka, lyfta armen. Att köra bil var rena mardrömmen. Det är ju som att sitta i en vagga. Jag var helt oförmögen att vända minsta lilla kossa. Fast såhär tidigt hade jag inte fått bekräftat att det handlade om att jag höll på med celldelning. Jag trodde att det kanske berodde på att jag nyss flyttat och fått helt nya vanor. Och fyllt trettio. Det går ju bara nedför sedan liksom. Om det inte redan gjorde det efter 21, jag minns inte.
Vad som framförallt inte följde planen var det hysteriska illamående som kickade igång någon gång i graviditetsvecka fem eller sex. "Man kan kräkas lite på morgonen." Det har jag fått höra sedan barndomen och liksom vaggats in i. Det finns ju till och med ett uttryck för det. Morgonillamående. Antingen så hade jag morgon hela dygnen, eller så finns det något annat än Morgonillamående. Jag vill minnas att jag började spy under helgen och tänkte att det är väl bara att ge sig iväg till jobbet på måndag. Man spyr ju ändå bara på morgonen... Hell no. Jag tog mig iväg till jobbet, men var ungefär lika effektiv som två blinda konstkritiker på en Dali-utställning. Härpå följde en lång period, där jag drack en isbit - jo, för hela klunkar vatten var inte att tänka på - för att spy upp motsvarande två. Hela dagarna.
I stället för att jobba, träna hundar och vända kor, blev det åtskilliga besök till olika vårdinrättningar. På akuten träffade jag Läkaren från Helvetet. Även kallad Krigsdoktorn (för mina fördomar säger mig att hon måste upplevt ett krig för att ha så lite empati över för klena västerlänningar som hon uppenbart hade). "Det är inte farligt att kräkas" förkunnade hon. "Så länge du inte blöder, kan du jobba" sa hon när jag undrade om hon eventuellt kunde sjukskriva mig. Och blödde, det gjorde jag ju inte. Jag kunde inte stå upp utan att svimma eller kräkas, men jag blödde inte. Jag kunde få lite piller och åka hem. Eftersom jag verkade "så orolig" (jag trodde att det kallades apatisk?), gjorde hon ett ultraljud. Som hon sa "Ett gynekologiskt ultraljud, där nere". Ja, vad är alternativet till att göra gynekologiska ultraljud "där nere"? Hur som helst, ultraljudet visade på ett pickande litet hjärta någon annanstans än i min hjärttrakt. Det var en hit, även om Krigsdoktorn rattade den där kamerastaven som om det var en växelspak till en Land Rover från -67. Med liksom bestämda, men mycket hastiga rörelser. Satan, det var ingen picknick.
Krigsdoktorns piller bestod av en sort att svälja ner två gånger per dag och (och jag citerar) "Så får du suppar, alltså ståålpiller att stoppa upp där bak". Hon hade mig redan vid suppar, men annars hade jag faktiskt fattat när det där med stolpiller. Men, det är klart. Ståålpiller, dem är jag inte helt bekant med, så det var väl bra att hon förklarade sig..?
Jag hann besöka vårdcentralen i Skiftinge också. Det var intressant. En man som artigt presenterade sig med ett namn som jag aldrig skulle kunna lägga på minnet, än mindre stava till, skrev ut mer antikräkmedicin och sjukskrev mig. Han hade fem barn. Och bara en fru. Fint. Han önskade mig lycka till och så sågs vi aldrig igen.
Så fick jag en läkartid på Barnmorskemottagningen. En förträfflig mottagning, förresten. Klämmiga tanter och trevliga kvinnor vart man än vänder sig. Nästan. Läkaren som jobbade just den dagen jag kom, fortfarande spysjuk som få, nu i vecka 8, var ingen mindre än Krigsdoktorn. Hon kände igen mig. Jag behövde inte repetera hur jag mådde i alla fall och nu verkade hon plötsligt aningen mer empatisk. När hon insåg att jag gått ner sju kilo. Och fortfarande hade svårt att stå upprätt.
Jag låg till sängs fram till vecka 14. Då började det vända. Lagom till min semester. Eller, i alla fall slutet av den.
Morgonillamående. Pfu. Det var planen det.
Nu kan jag bara säga en sak: Det är helt fantastiskt att kunna äta. Helt jävla fantastiskt!
Märkligt nog följde någonting inte planen. Ärligt talat följde ingenting planen. Redan efter någon vecka kändes min kropp helt annorlunda. Tuttarna ömmade. (Det var visserligen en hit, för det betydde att de fanns och plötsligt blev de större! Shit, vilken grej! Innan jag kommit till det, att jag faktiskt blev tvungen att köpa större bh:ar, märkte jag av förändringen genom att jag vaknade när jag vände mig i sängen.) Två bulor på min kropp gjorde ont. Detta var verkligen inget som var betungande alls. Lite ovant, men inte mer än så. Vidare blev mitt luktsinne annorlunda. Eller så började allt lukta annorlunda plötsligt. Jag väljer att acceptera att det var jag som ändrades och inte hela världen. Strax efter tutt- och luktförändring följde tröttheten. En helt utomjordisk trötthet. Det var liksom jobbigt att...andas, bre en macka, lyfta armen. Att köra bil var rena mardrömmen. Det är ju som att sitta i en vagga. Jag var helt oförmögen att vända minsta lilla kossa. Fast såhär tidigt hade jag inte fått bekräftat att det handlade om att jag höll på med celldelning. Jag trodde att det kanske berodde på att jag nyss flyttat och fått helt nya vanor. Och fyllt trettio. Det går ju bara nedför sedan liksom. Om det inte redan gjorde det efter 21, jag minns inte.
Vad som framförallt inte följde planen var det hysteriska illamående som kickade igång någon gång i graviditetsvecka fem eller sex. "Man kan kräkas lite på morgonen." Det har jag fått höra sedan barndomen och liksom vaggats in i. Det finns ju till och med ett uttryck för det. Morgonillamående. Antingen så hade jag morgon hela dygnen, eller så finns det något annat än Morgonillamående. Jag vill minnas att jag började spy under helgen och tänkte att det är väl bara att ge sig iväg till jobbet på måndag. Man spyr ju ändå bara på morgonen... Hell no. Jag tog mig iväg till jobbet, men var ungefär lika effektiv som två blinda konstkritiker på en Dali-utställning. Härpå följde en lång period, där jag drack en isbit - jo, för hela klunkar vatten var inte att tänka på - för att spy upp motsvarande två. Hela dagarna.
I stället för att jobba, träna hundar och vända kor, blev det åtskilliga besök till olika vårdinrättningar. På akuten träffade jag Läkaren från Helvetet. Även kallad Krigsdoktorn (för mina fördomar säger mig att hon måste upplevt ett krig för att ha så lite empati över för klena västerlänningar som hon uppenbart hade). "Det är inte farligt att kräkas" förkunnade hon. "Så länge du inte blöder, kan du jobba" sa hon när jag undrade om hon eventuellt kunde sjukskriva mig. Och blödde, det gjorde jag ju inte. Jag kunde inte stå upp utan att svimma eller kräkas, men jag blödde inte. Jag kunde få lite piller och åka hem. Eftersom jag verkade "så orolig" (jag trodde att det kallades apatisk?), gjorde hon ett ultraljud. Som hon sa "Ett gynekologiskt ultraljud, där nere". Ja, vad är alternativet till att göra gynekologiska ultraljud "där nere"? Hur som helst, ultraljudet visade på ett pickande litet hjärta någon annanstans än i min hjärttrakt. Det var en hit, även om Krigsdoktorn rattade den där kamerastaven som om det var en växelspak till en Land Rover från -67. Med liksom bestämda, men mycket hastiga rörelser. Satan, det var ingen picknick.
Krigsdoktorns piller bestod av en sort att svälja ner två gånger per dag och (och jag citerar) "Så får du suppar, alltså ståålpiller att stoppa upp där bak". Hon hade mig redan vid suppar, men annars hade jag faktiskt fattat när det där med stolpiller. Men, det är klart. Ståålpiller, dem är jag inte helt bekant med, så det var väl bra att hon förklarade sig..?
Jag hann besöka vårdcentralen i Skiftinge också. Det var intressant. En man som artigt presenterade sig med ett namn som jag aldrig skulle kunna lägga på minnet, än mindre stava till, skrev ut mer antikräkmedicin och sjukskrev mig. Han hade fem barn. Och bara en fru. Fint. Han önskade mig lycka till och så sågs vi aldrig igen.
Så fick jag en läkartid på Barnmorskemottagningen. En förträfflig mottagning, förresten. Klämmiga tanter och trevliga kvinnor vart man än vänder sig. Nästan. Läkaren som jobbade just den dagen jag kom, fortfarande spysjuk som få, nu i vecka 8, var ingen mindre än Krigsdoktorn. Hon kände igen mig. Jag behövde inte repetera hur jag mådde i alla fall och nu verkade hon plötsligt aningen mer empatisk. När hon insåg att jag gått ner sju kilo. Och fortfarande hade svårt att stå upprätt.
Jag låg till sängs fram till vecka 14. Då började det vända. Lagom till min semester. Eller, i alla fall slutet av den.
Morgonillamående. Pfu. Det var planen det.
Nu kan jag bara säga en sak: Det är helt fantastiskt att kunna äta. Helt jävla fantastiskt!
tisdag 16 november 2010
Bloggare igen.
Jag trodde att jag lagt av med det här. Vem sjutton bloggar nu för tiden? Utan att tjäna pengar på det?
Äh, varför försöka följa trender. Det har jag alltid varit ganska dålig på och det är nu jag har gott om tankar. Tankar som jag vill spara någonstans. Dessutom tror jag att jag kan få åtminstone en läsare. Och så tänker jag tvinga mitt ofödda barn att läsa en del av detta. Det lär ju dröja ett tag innan det är aktuellt, men jag börjar såhär i alla fall.
12 juni 2010. Det är datumet då jag fick mina misstankar bekräftade. Den där lilla blå linjen på en konstig sticka gjorde mig alldeles darrig. Och fnissig. Skitglad. Och livrädd. Mannen som har den manliga huvudrollen i dramat som är mitt liv, höll sig utanför hemmet. På konsert i huvudstaden. (Kiss var i landet.) Jag ville ju bara ha honom nära, fnissa och vara rädd ihop, men nehej. Och inte kan man berätta världens största, häftigaste, läskigaste, mest världsomvälvande nyhet via telefon? Nej, inte jag i alla fall. Alltså var det bara att bita ihop, ta med sig väninnan ut på krogen och .... dricka läsk. Det regnade. Men vi satt ute. Och jag fnissade.
Dagen därpå dök pappamannen upp och blev lika fnissig som jag.
Och så ska man inte säga något till någon. Inte förrän det gått si och så lång tid. Och det var ju enkelt...
Snart slutade jag fnissa och började spy i stället. Och inte bara på morgnarna. Nej, jag tog dygnet-runt-kräkas-skiftet. I flera veckor. Inte så festligt alls. Inte heller så lätt att dölja. Inte på jobbet. Inte för mamma. Men, kräks, det gör man ju normalt bara fram till vecka 14. Piece of puke :)
Äh, varför försöka följa trender. Det har jag alltid varit ganska dålig på och det är nu jag har gott om tankar. Tankar som jag vill spara någonstans. Dessutom tror jag att jag kan få åtminstone en läsare. Och så tänker jag tvinga mitt ofödda barn att läsa en del av detta. Det lär ju dröja ett tag innan det är aktuellt, men jag börjar såhär i alla fall.
12 juni 2010. Det är datumet då jag fick mina misstankar bekräftade. Den där lilla blå linjen på en konstig sticka gjorde mig alldeles darrig. Och fnissig. Skitglad. Och livrädd. Mannen som har den manliga huvudrollen i dramat som är mitt liv, höll sig utanför hemmet. På konsert i huvudstaden. (Kiss var i landet.) Jag ville ju bara ha honom nära, fnissa och vara rädd ihop, men nehej. Och inte kan man berätta världens största, häftigaste, läskigaste, mest världsomvälvande nyhet via telefon? Nej, inte jag i alla fall. Alltså var det bara att bita ihop, ta med sig väninnan ut på krogen och .... dricka läsk. Det regnade. Men vi satt ute. Och jag fnissade.
Dagen därpå dök pappamannen upp och blev lika fnissig som jag.
Och så ska man inte säga något till någon. Inte förrän det gått si och så lång tid. Och det var ju enkelt...
Snart slutade jag fnissa och började spy i stället. Och inte bara på morgnarna. Nej, jag tog dygnet-runt-kräkas-skiftet. I flera veckor. Inte så festligt alls. Inte heller så lätt att dölja. Inte på jobbet. Inte för mamma. Men, kräks, det gör man ju normalt bara fram till vecka 14. Piece of puke :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)