Jag hade en plan

Min plan var att bli en sådär superstark gravid kvinna. En sådan som utan att tveka kunde vända kor, träna sina hundar, jobba, baka och bara må sådär suveränt bra. Jag har hört att de finns och min plan var att bli en av dem. Och man måste ju ha en plan. Hur ska man annars få det som man vill?

Märkligt nog följde någonting inte planen. Ärligt talat följde ingenting planen. Redan efter någon vecka kändes min kropp helt annorlunda. Tuttarna ömmade. (Det var visserligen en hit, för det betydde att de fanns och plötsligt blev de större! Shit, vilken grej! Innan jag kommit till det, att jag faktiskt blev tvungen att köpa större bh:ar, märkte jag av förändringen genom att jag vaknade när jag vände mig i sängen.) Två bulor på min kropp gjorde ont. Detta var verkligen inget som var betungande alls. Lite ovant, men inte mer än så. Vidare blev mitt luktsinne annorlunda. Eller så började allt lukta annorlunda plötsligt. Jag väljer att acceptera att det var jag som ändrades och inte hela världen. Strax efter tutt- och luktförändring följde tröttheten. En helt utomjordisk trötthet. Det var liksom jobbigt att...andas, bre en macka, lyfta armen. Att köra bil var rena mardrömmen. Det är ju som att sitta i en vagga. Jag var helt oförmögen att vända minsta lilla kossa. Fast såhär tidigt hade jag inte fått bekräftat att det handlade om att jag höll på med celldelning. Jag trodde att det kanske berodde på att jag nyss flyttat och fått helt nya vanor. Och fyllt trettio. Det går ju bara nedför sedan liksom. Om det inte redan gjorde det efter 21, jag minns inte.

Vad som framförallt inte följde planen var det hysteriska illamående som kickade igång någon gång i graviditetsvecka fem eller sex. "Man kan kräkas lite på morgonen." Det har jag fått höra sedan barndomen och liksom vaggats in i. Det finns ju till och med ett uttryck för det. Morgonillamående. Antingen så hade jag morgon hela dygnen, eller så finns det något annat än Morgonillamående. Jag vill minnas att jag började spy under helgen och tänkte att det är väl bara att ge sig iväg till jobbet på måndag. Man spyr ju ändå bara på morgonen... Hell no. Jag tog mig iväg till jobbet, men var ungefär lika effektiv som två blinda konstkritiker på en Dali-utställning. Härpå följde en lång period, där jag drack en isbit - jo, för hela klunkar vatten var inte att tänka på - för att spy upp motsvarande två. Hela dagarna.

I stället för att jobba, träna hundar och vända kor, blev det åtskilliga besök till olika vårdinrättningar. På akuten träffade jag Läkaren från Helvetet. Även kallad Krigsdoktorn (för mina fördomar säger mig att hon måste upplevt ett krig för att ha så lite empati över för klena västerlänningar som hon uppenbart hade). "Det är inte farligt att kräkas" förkunnade hon. "Så länge du inte blöder, kan du jobba" sa hon när jag undrade om hon eventuellt kunde sjukskriva mig. Och blödde, det gjorde jag ju inte. Jag kunde inte stå upp utan att svimma eller kräkas, men jag blödde inte. Jag kunde få lite piller och åka hem. Eftersom jag verkade "så orolig" (jag trodde att det kallades apatisk?), gjorde hon ett ultraljud. Som hon sa "Ett gynekologiskt ultraljud, där nere". Ja, vad är alternativet till att göra gynekologiska ultraljud "där nere"? Hur som helst, ultraljudet visade på ett pickande litet hjärta någon annanstans än i min hjärttrakt. Det var en hit, även om Krigsdoktorn rattade den där kamerastaven som om det var en växelspak till en Land Rover från -67. Med liksom bestämda, men mycket hastiga rörelser. Satan, det var ingen picknick.
Krigsdoktorns piller bestod av en sort att svälja ner två gånger per dag och (och jag citerar) "Så får du suppar, alltså ståålpiller att stoppa upp där bak". Hon hade mig redan vid suppar, men annars hade jag faktiskt fattat när det där med stolpiller. Men, det är klart. Ståålpiller, dem är jag inte helt bekant med, så det var väl bra att hon förklarade sig..?

Jag hann besöka vårdcentralen i Skiftinge också. Det var intressant. En man som artigt presenterade sig med ett namn som jag aldrig skulle kunna lägga på minnet, än mindre stava till, skrev ut mer antikräkmedicin och sjukskrev mig. Han hade fem barn. Och bara en fru. Fint. Han önskade mig lycka till och så sågs vi aldrig igen.

Så fick jag en läkartid på Barnmorskemottagningen. En förträfflig mottagning, förresten. Klämmiga tanter och trevliga kvinnor vart man än vänder sig. Nästan. Läkaren som jobbade just den dagen jag kom, fortfarande spysjuk som få, nu i vecka 8, var ingen mindre än Krigsdoktorn. Hon kände igen mig. Jag behövde inte repetera hur jag mådde i alla fall och nu verkade hon plötsligt aningen mer empatisk. När hon insåg att jag gått ner sju kilo. Och fortfarande hade svårt att stå upprätt.

Jag låg till sängs fram till vecka 14. Då började det vända. Lagom till min semester. Eller, i alla fall slutet av den.

Morgonillamående. Pfu. Det var planen det.

Nu kan jag bara säga en sak: Det är helt fantastiskt att kunna äta. Helt jävla fantastiskt!