Bloggare igen.

Jag trodde att jag lagt av med det här. Vem sjutton bloggar nu för tiden? Utan att tjäna pengar på det?

Äh, varför försöka följa trender. Det har jag alltid varit ganska dålig på och det är nu jag har gott om tankar. Tankar som jag vill spara någonstans. Dessutom tror jag att jag kan få åtminstone en läsare. Och så tänker jag tvinga mitt ofödda barn att läsa en del av detta. Det lär ju dröja ett tag innan det är aktuellt, men jag börjar såhär i alla fall.

12 juni 2010. Det är datumet då jag fick mina misstankar bekräftade. Den där lilla blå linjen på en konstig sticka gjorde mig alldeles darrig. Och fnissig. Skitglad. Och livrädd. Mannen som har den manliga huvudrollen i dramat som är mitt liv, höll sig utanför hemmet. På konsert i huvudstaden. (Kiss var i landet.) Jag ville ju bara ha honom nära, fnissa och vara rädd ihop, men nehej. Och inte kan man berätta världens största, häftigaste, läskigaste, mest världsomvälvande nyhet via telefon? Nej, inte jag i alla fall. Alltså var det bara att bita ihop, ta med sig väninnan ut på krogen och .... dricka läsk. Det regnade. Men vi satt ute. Och jag fnissade.

Dagen därpå dök pappamannen upp och blev lika fnissig som jag.

Och så ska man inte säga något till någon. Inte förrän det gått si och så lång tid. Och det var ju enkelt...

Snart slutade jag fnissa och började spy i stället. Och inte bara på morgnarna. Nej, jag tog dygnet-runt-kräkas-skiftet. I flera veckor. Inte så festligt alls. Inte heller så lätt att dölja. Inte på jobbet. Inte för mamma. Men, kräks, det gör man ju normalt bara fram till vecka 14. Piece of puke :)