Idag fann jag mig i ett samtal som retar mig. Jag stod och vek bebiskläder som tvättats inför första användningen. Inget konstigt tycker jag. Min samtalspartner tyckte annat. Inte nog med att tvättandet ifrågasattes, utan frågan kom, om jag nu plötsligt visste könet på bebisen. Annars kan man väl inte köpa kläder?
Jo, det gick fint. Utmärkt faktiskt. Jag har valt att köpa kläder till en bebis. Inte till en liten flicka. Inte till en liten pojke. Till en liten människa, liksom. Är det så satans viktigt att dela upp barn i han och hon? Det kommer väl för tusan ändå? Och tänk om, bara om, jag skulle råka ge en grabb röda byxor. Skulle han då omedelbart bli sjuk i huvudet då? Eller om Lillan får något med en bil på? Jag bara utgår ifrån att önskningar om vissa grejer kommer utan att jag får ha en åsikt i frågan. Jag kan ge mig själva f-n på att bebisen, om det nu är en hona, kommer älska rosa grejer, äckliga prinsessor och glitter, och troligen hellre trycka ner sina små fötter i några obekväma snyggskor när hon ska på kalas, än att tänka att det är skönare att inte få ont i tårna.
"När tanter på stan kommer att säga -åh vilken söt liten pojke, om din grönklädda dotter, då kommer du minsann börja sätta spännen i håret på henne och klä henne i rosa." Ja, vad fasen, den som lever får se. Jag säger varken bu eller bä om det, men jag undrar om en förlossning kommer ändra mina känslor för genusindelning.
Och så en annan skön fråga jag har fått. Ett par gånger faktiskt. "Ska ni inte sälja några av hundarna nu när bebisen kommer?" Jorå, för fan. Samtidigt ska jag amputera mina händer och säga upp bekantskapen med mig mor.
Jag vill inte verka fjortisrabiat, men jag har svårt att se mitt liv utan mina hundar. Jag vet att de kommer att dö före mig, om naturen får ha sin gång och sådär. Jag vet att de är djur. Jag är medveten om att min avkomma kan vara allergiker eller att det kanske inte fungerar med hundarna (och då särskilt den barnrädda) och en liten människa, men innan jag bestämmer mig för att deppa ihop och få för mig att inga barnfamiljer någonsin haft hund(ar), tänker jag i alla fall inte ge mig på några förändringar på den fronten. Sådetså. De är ju för tusan lika stora delar av mitt liv som vilka familjemedlemmar som helst.
Jag hade en tanke och kanske också lite av en förhoppning, att jag skulle hamna i någon sorts mammamode och liksom avskärma mig lite från hundarna känslomässigt. Bara lite, så att de skulle bli mindre en förlängning av mitt personliga väsen och mer av några kära kompisar. Det verkar snarare ha gått åt andra hållet, såhär långt. I dagsläget är min stora noja hur jag ska kunna lämna bort dem och åka till förlossningen i lugn och ro. Utan att oroa mig för dem och utan att försöka smuggla med mig dem in på sjukhuset.
Mina tre hundar fyller väldigt olika funktioner i mitt liv, eller spelar olika roller. Nummer 1 har med största sannolikhet räddat mig från att ge upp livsgnistan på den tiden när just livsgnista var något jag bara inte längre kunde uppbåda. Hon är klok som en uggla, känner av mig som ingen annan och förstår tamejtusan talat språk. Hon tycker att jag är lite äcklig när jag vill klappa henne eller ha henne nära; är liksom lite för fin och snorkig för sådant. Det gör att hon har intagit en märklig roll som ouppnåelig. Hennes ord är lag.
Nummer 2 är ett hår av hin. Och har det största hjärta en hund kan ha. Kunde hon döda för min skull, skulle hon det. Samtidigt är det den jycken som jag aldrig kan släppa ur sikte. Då händer det något. Vad som helst. Hon är smart, trots att hon är blond. Och så galet inkännande. När jag är ledsen eller orolig, är det alltid hon som kommer och lägger sig nära, torkar tårar och andas mig på halsen. Hon gör knasiga saker och får mig att skratta. Det är givetvis mest henne jag oroar mig för när jag ska åka till förlossningen.
Nummer 3 är det verkliga energiknippet. Den som smittar med sin arbetslust, som kan kasta en leksak på mig om jag är tråkig. Hennes energi flödar över och sprider så oerhört mycket glädje. Samtidigt är hon en pina de gånger hon inte kan slappna av när jag ber henne. Hon har tagit på sig vissa arbetsuppgifter som jag inte riktigt alltid tycker passar. Det är också nummer 3 som är rädd för saker. Som barn till exempel.
Nej, jag säljer inga hundar innan jag måste. Och, nej, det finns babykläder för babys, så jag behöver inte veta vad som komma skall. Knäppisar.
onsdag 29 december 2010
måndag 20 december 2010
Det tar sig...
...sa mordbrännaren. +11 kg jämfört med den vikt jag normalt har som övre smärtgräns. Och det syns. En liten fotboll mitt på kroppen. Häftigt! Nu skall jag vara i vecka 34, sägs det. Jag har inte riktigt koll. Den där tunnan med ålar som det kändes som att jag hade i magen, har nu förändrats till att bli en hal...jättemanet? med pekande tentakler. Det liksom voltar runt i magen, som en stor massageboll, men plötsligt så är det som om ET's phone home-finger tryyyyycker på en enda plats. Har jag tur, så är det inte en öm plats. Har jag otur - aj.
När jag var någonstans i femte månaden, hamnade jag i något sådantdär värdelöst samtal med en granne; ett sådant som egentligen ingen vill ha, men båda känner något sorts krav på att jiddra om allt och inget. Karln kläckte ur sig något i stil med "-När var det dags? Jaså, men det syns ju inte." Nähe. Inte det. OK, jag såg inte grotesk ut på något vis, men under jackan syntes det faktiskt att något var i görningen. Vad förväntas jag svara på en sådan sak? "Åh, tack!"?? Här pågår ett mirakel, och det syns inte. Det kan man ju vara glad för. Eller?
Jag vet att det är en helt meningslös sägning. men ändå. Jag är inte den som oroar mig för att grannen kanske har någon sorts poäng i att bebismagen inte syns, men det finns tydligen gravida som blir ledsna över en sådan sak, rent av oroliga. Hade grannen varit någon sorts förlossningsläkare eller barnmorska, ja, då kanske jag hade ställt lite frågor och undrat en del, men nu råkar det handla om en förtidspensionerad gosse med panikångest (ja, han öste ur sig sitt livs historia, andra gången vi sågs, och då kom hela sjukbilden. Jag måste se oförarglig ut, eller så har han helt enkelt inga antenner.). Alltså skiter jag högaktningsfullt i vad han tror och tycker.
Intressant nog, har jag också hört att det finns havande som blir helt knäckta över att någon kommenterar magen med "Åh, vad tjock du har blivit." Det är väl inget fult i det? Eller? En mage med en bebis i är ju hur häftig som helst. Att gnälla över att känna sig tjockochful är ju bara fjant. Visst har jag börjat ynka mig lite, men det är ju för att jag känner mig orörlig. Och för att min käre sambo säger saker som "Åh, vad fin du är." följt av ett gapskratt. Det är gapskrattet som retar mig. Ungefär som att han tror att jag blåser upp mig lite extra. Det sker inte. Jag kan överhuvudtaget inte reglera bukomfånget längre, varken utåt eller inåt. Men, det är sant, skulle jag kunna reglera det, inte fasen skulle jag dra in magen. Om det är någon gång i mitt liv som jag tänker ge blanka f-n i att dra in magen, så är det nu. Ha!
När jag var någonstans i femte månaden, hamnade jag i något sådantdär värdelöst samtal med en granne; ett sådant som egentligen ingen vill ha, men båda känner något sorts krav på att jiddra om allt och inget. Karln kläckte ur sig något i stil med "-När var det dags? Jaså, men det syns ju inte." Nähe. Inte det. OK, jag såg inte grotesk ut på något vis, men under jackan syntes det faktiskt att något var i görningen. Vad förväntas jag svara på en sådan sak? "Åh, tack!"?? Här pågår ett mirakel, och det syns inte. Det kan man ju vara glad för. Eller?
Jag vet att det är en helt meningslös sägning. men ändå. Jag är inte den som oroar mig för att grannen kanske har någon sorts poäng i att bebismagen inte syns, men det finns tydligen gravida som blir ledsna över en sådan sak, rent av oroliga. Hade grannen varit någon sorts förlossningsläkare eller barnmorska, ja, då kanske jag hade ställt lite frågor och undrat en del, men nu råkar det handla om en förtidspensionerad gosse med panikångest (ja, han öste ur sig sitt livs historia, andra gången vi sågs, och då kom hela sjukbilden. Jag måste se oförarglig ut, eller så har han helt enkelt inga antenner.). Alltså skiter jag högaktningsfullt i vad han tror och tycker.
Intressant nog, har jag också hört att det finns havande som blir helt knäckta över att någon kommenterar magen med "Åh, vad tjock du har blivit." Det är väl inget fult i det? Eller? En mage med en bebis i är ju hur häftig som helst. Att gnälla över att känna sig tjockochful är ju bara fjant. Visst har jag börjat ynka mig lite, men det är ju för att jag känner mig orörlig. Och för att min käre sambo säger saker som "Åh, vad fin du är." följt av ett gapskratt. Det är gapskrattet som retar mig. Ungefär som att han tror att jag blåser upp mig lite extra. Det sker inte. Jag kan överhuvudtaget inte reglera bukomfånget längre, varken utåt eller inåt. Men, det är sant, skulle jag kunna reglera det, inte fasen skulle jag dra in magen. Om det är någon gång i mitt liv som jag tänker ge blanka f-n i att dra in magen, så är det nu. Ha!
söndag 5 december 2010
Min Coca Cola-bebis
Det är ju inte lite saker som är ajabaja att ägna sig åt som gravid.
Jag får till exempel inte vara på min arbetsplats på grund av risk för bly i luften (känns i och för sig OK, bly ÄR inte trevligt), lövträdamm och tunga lyft. Lövträdamm? Hur kommer det sig att det är bättre att snorta tall än ask? Ja, ja, jobba får jag inte. På gott och ont. Gott för att jag minskar risken att föda en tuhövdad krake med en nyans som drar åt grönt, eller vad det nu är som kan hända vid blyförgiftning. Gott också, eftersom jag faktiskt har mått...inte helt bra (väljer jag att kalla det; när jag vet flera som fått ligga på sjukhus i upp till sex månader, känner jag att det är lite ofint att pipa om lite kräks). Jag inbillar mig att jag faktiskt inte kunnat sköta mitt jobb, som är av modell "ganska fysiskt". Det är ju ett fantastiskt land vi lever i, som ger blivande mödrar chansen att gå hem för att minimera risker. Helt fantastiskt! Det onda i kråksången är att det är lite lätt att börja klättra på väggarna när det normala jobbet byts ut mot total ledighet.
Det är fult av mig att gnälla, så jag försöker att inte göra det. Vad jag menar är att det är konstigt att plötsligt ha hur mycket tid som helst. Hade jag varit mitt ogravida jag med all den här tiden, hade jag nog ägnat mig mer åt fysisk hundträning. Nu springs det inte mycket. När illamåendet är under kontroll, har jag plötsligt blivit ett litet kassaskåp. Tio extra kilo känns i rygg, fötter och knän. Nu blir jag helt tokslut efter några timmar på stan. Slut i kroppen, alltså. Tidigare blev jag bara mentalt utmattad. Häromdagen insåg jag att jag var lika slut i kroppen som efter en riktigt tuff arbetsdag med många tunga lyft och det enda jag gjort, var att gå ett par entimmespromenader. Intressant.
Ett annat ajabaja är ju förstås vad som inmundigas. Bort med koffein (egentligen bort med "stora mängder koffein"), bort med onödiga E-nummer, bort med insjöfisk, jordnötter, mögelost, kosttillskott av tveksam härkomst och alla former av alkohol. Gissa om jag var nöjd över att jag lyckats bli en nykter cocacolist? Fosforsyra och konstig färg och gudvetvad. Gissa om det har funkat? Nope. Coca Cola är en av få saker som jag kan dricka utan att må illa. Vatten - knappt, mjölk - knappt, te - nejnej, saft -nej, juice - nej. Och givetvis blev allt te grönt, för att minimera koffeinet. Vad innebar då det? Inget koffein, men istället känningar av den där gallan som jag normalt brukar kunna kringgå. Pust. Det har slutat med att den barnmorska jag tog upp frågan med, sa "Men drick då Coca Cola, för tusan." Där fick jag för att försöka vara hippiemammaduktig.
Det har varit lite kul att ta upp de här "icke-ätningarna" med mödrar till olika generationer. "Nej, vaddå, jag drack vin och rökte och se så bra det blev", sa en mor till ett barn som föddes i vecka 32... Jag vet inte, jag. Så har vi de här stackarna som ynglade i slutet av 1990-talet, som fasen inte tordes äta någonting. Det är intressant med trender.
Något som faktiskt retar mig, är Livsmedelsverkets råd om att man ska äta lättprodukter, för att inte lägga på sig mer fett än nödvändigt. Över min döda kropp, att jag köper margarin!!! Eller lättmajonnäs? Hallå? Ska jag välja eller välja bort E-numren? Äh, mer grädde och smör i min mat. Bebis får amma mig mager. Om den så ska hålla på upp i mellanstadieålder... (nej, hu)
Och, vet ni vad? Jag är inte gjord av glas. Och jag tror inte att min avkomma är det heller. (Den lilla rackaren är ju gjord på socker och fosforsyra...). Folk har börjat hindra mig från att kliva upp på stolar i köket, att bära mina egna matkassar och nojar när jag halkar på promenader. Såhär i vecka 31, hittills helt utan några tecken på knas för ynglet, vore det inte själva f-n om ungen bestämmer sig för att trilla ut om jag bär hem 3 liter mjölk, Bregott och limpa? Och hur stor är risken att jag börjar falla handlöst rakt fram på buken? Jag har under mina 30 levnadsår bara slagit i magen när jag trillat av hästar och landat på stenar och rötter i skogen. Just nu rids det icke, så trilla-på-magen-risken känns minimal. Och jag tror inte att jag trillat ner från en stol på... 26 år? Varför i hela fridens namn skulle jag börja trilla ner från möblerna? Märkligt.
Jag märker ju att jag själv agerar på ett lite nytt sätt nu; är lite rädd om de där tio kilona på mitten av kroppen och törs inte ens säga åt de små satansligisterna som krossar glasflaskor i porten av rädsla för att de bär kniv (och det gör alla skitungar häromkring. Eskilstuna kan inte kallas Lilla Chicago för inte..?) och skulle kniva mig i magen, men det är ju omgivningen som skrämmer på ett nytt sätt. I gårkväll, när mina hundar, av två redigt förfriskade män, utsattes för de vanliga glåporden som man tydligen ska acceptera när man har inte-schäfer eller inte-golden retriever, höll jag till och med inne med min replik. "Ni må tycka att de är fula, men de har i alla fall stamtavla, era inavlade stackare." Återigen var det kniv- och avslagna flaskor-tanken som hindrade mig. Och det faktum att bara en av de tre hyndorna skulle kunna hjälpa mig om situationen gått överstyr. Uppriktigt sagt hade hund nr 1 gått hem utan mig, medan hund nr 3 hade gjort ett tappert försök att styra upp situationen men trampats ihjäl som en vinbergssnäcka och nr 2 hade slagits för våra liv, med eller utan framgång. Det håller mig också tillbaka, ärligt talat, att jag har ett par vovvar som är för fragila för att stå pall för någon sorts konfrontation av homo sapiens. Det är sådana gånger jag funderar på en dobermann. Eller en amstaff. Det får bli en senare familjeutökning dock. Just nu känns det som om tre + en är more than a handfull, som de säger i utlandet.
Jag får till exempel inte vara på min arbetsplats på grund av risk för bly i luften (känns i och för sig OK, bly ÄR inte trevligt), lövträdamm och tunga lyft. Lövträdamm? Hur kommer det sig att det är bättre att snorta tall än ask? Ja, ja, jobba får jag inte. På gott och ont. Gott för att jag minskar risken att föda en tuhövdad krake med en nyans som drar åt grönt, eller vad det nu är som kan hända vid blyförgiftning. Gott också, eftersom jag faktiskt har mått...inte helt bra (väljer jag att kalla det; när jag vet flera som fått ligga på sjukhus i upp till sex månader, känner jag att det är lite ofint att pipa om lite kräks). Jag inbillar mig att jag faktiskt inte kunnat sköta mitt jobb, som är av modell "ganska fysiskt". Det är ju ett fantastiskt land vi lever i, som ger blivande mödrar chansen att gå hem för att minimera risker. Helt fantastiskt! Det onda i kråksången är att det är lite lätt att börja klättra på väggarna när det normala jobbet byts ut mot total ledighet.
Det är fult av mig att gnälla, så jag försöker att inte göra det. Vad jag menar är att det är konstigt att plötsligt ha hur mycket tid som helst. Hade jag varit mitt ogravida jag med all den här tiden, hade jag nog ägnat mig mer åt fysisk hundträning. Nu springs det inte mycket. När illamåendet är under kontroll, har jag plötsligt blivit ett litet kassaskåp. Tio extra kilo känns i rygg, fötter och knän. Nu blir jag helt tokslut efter några timmar på stan. Slut i kroppen, alltså. Tidigare blev jag bara mentalt utmattad. Häromdagen insåg jag att jag var lika slut i kroppen som efter en riktigt tuff arbetsdag med många tunga lyft och det enda jag gjort, var att gå ett par entimmespromenader. Intressant.
Ett annat ajabaja är ju förstås vad som inmundigas. Bort med koffein (egentligen bort med "stora mängder koffein"), bort med onödiga E-nummer, bort med insjöfisk, jordnötter, mögelost, kosttillskott av tveksam härkomst och alla former av alkohol. Gissa om jag var nöjd över att jag lyckats bli en nykter cocacolist? Fosforsyra och konstig färg och gudvetvad. Gissa om det har funkat? Nope. Coca Cola är en av få saker som jag kan dricka utan att må illa. Vatten - knappt, mjölk - knappt, te - nejnej, saft -nej, juice - nej. Och givetvis blev allt te grönt, för att minimera koffeinet. Vad innebar då det? Inget koffein, men istället känningar av den där gallan som jag normalt brukar kunna kringgå. Pust. Det har slutat med att den barnmorska jag tog upp frågan med, sa "Men drick då Coca Cola, för tusan." Där fick jag för att försöka vara hippiemammaduktig.
Det har varit lite kul att ta upp de här "icke-ätningarna" med mödrar till olika generationer. "Nej, vaddå, jag drack vin och rökte och se så bra det blev", sa en mor till ett barn som föddes i vecka 32... Jag vet inte, jag. Så har vi de här stackarna som ynglade i slutet av 1990-talet, som fasen inte tordes äta någonting. Det är intressant med trender.
Något som faktiskt retar mig, är Livsmedelsverkets råd om att man ska äta lättprodukter, för att inte lägga på sig mer fett än nödvändigt. Över min döda kropp, att jag köper margarin!!! Eller lättmajonnäs? Hallå? Ska jag välja eller välja bort E-numren? Äh, mer grädde och smör i min mat. Bebis får amma mig mager. Om den så ska hålla på upp i mellanstadieålder... (nej, hu)
Och, vet ni vad? Jag är inte gjord av glas. Och jag tror inte att min avkomma är det heller. (Den lilla rackaren är ju gjord på socker och fosforsyra...). Folk har börjat hindra mig från att kliva upp på stolar i köket, att bära mina egna matkassar och nojar när jag halkar på promenader. Såhär i vecka 31, hittills helt utan några tecken på knas för ynglet, vore det inte själva f-n om ungen bestämmer sig för att trilla ut om jag bär hem 3 liter mjölk, Bregott och limpa? Och hur stor är risken att jag börjar falla handlöst rakt fram på buken? Jag har under mina 30 levnadsår bara slagit i magen när jag trillat av hästar och landat på stenar och rötter i skogen. Just nu rids det icke, så trilla-på-magen-risken känns minimal. Och jag tror inte att jag trillat ner från en stol på... 26 år? Varför i hela fridens namn skulle jag börja trilla ner från möblerna? Märkligt.
Jag märker ju att jag själv agerar på ett lite nytt sätt nu; är lite rädd om de där tio kilona på mitten av kroppen och törs inte ens säga åt de små satansligisterna som krossar glasflaskor i porten av rädsla för att de bär kniv (och det gör alla skitungar häromkring. Eskilstuna kan inte kallas Lilla Chicago för inte..?) och skulle kniva mig i magen, men det är ju omgivningen som skrämmer på ett nytt sätt. I gårkväll, när mina hundar, av två redigt förfriskade män, utsattes för de vanliga glåporden som man tydligen ska acceptera när man har inte-schäfer eller inte-golden retriever, höll jag till och med inne med min replik. "Ni må tycka att de är fula, men de har i alla fall stamtavla, era inavlade stackare." Återigen var det kniv- och avslagna flaskor-tanken som hindrade mig. Och det faktum att bara en av de tre hyndorna skulle kunna hjälpa mig om situationen gått överstyr. Uppriktigt sagt hade hund nr 1 gått hem utan mig, medan hund nr 3 hade gjort ett tappert försök att styra upp situationen men trampats ihjäl som en vinbergssnäcka och nr 2 hade slagits för våra liv, med eller utan framgång. Det håller mig också tillbaka, ärligt talat, att jag har ett par vovvar som är för fragila för att stå pall för någon sorts konfrontation av homo sapiens. Det är sådana gånger jag funderar på en dobermann. Eller en amstaff. Det får bli en senare familjeutökning dock. Just nu känns det som om tre + en är more than a handfull, som de säger i utlandet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)