Rosa - om mamman inte får välja

Idag fann jag mig i ett samtal som retar mig. Jag stod och vek bebiskläder som tvättats inför första användningen. Inget konstigt tycker jag. Min samtalspartner tyckte annat. Inte nog med att tvättandet ifrågasattes, utan frågan kom, om jag nu plötsligt visste könet på bebisen. Annars kan man väl inte köpa kläder?

Jo, det gick fint. Utmärkt faktiskt. Jag har valt att köpa kläder till en bebis. Inte till en liten flicka. Inte till en liten pojke. Till en liten människa, liksom. Är det så satans viktigt att dela upp barn i han och hon? Det kommer väl för tusan ändå? Och tänk om, bara om, jag skulle råka ge en grabb röda byxor. Skulle han då omedelbart bli sjuk i huvudet då? Eller om Lillan får något med en bil på? Jag bara utgår ifrån att önskningar om vissa grejer kommer utan att jag får ha en åsikt i frågan. Jag kan ge mig själva f-n på att bebisen, om det nu är en hona, kommer älska rosa grejer, äckliga prinsessor och glitter, och troligen hellre trycka ner sina små fötter i några obekväma snyggskor när hon ska på kalas, än att tänka att det är skönare att inte få ont i tårna.

"När tanter på stan kommer att säga -åh vilken söt liten pojke, om din grönklädda dotter, då kommer du minsann börja sätta spännen i håret på henne och klä henne i rosa." Ja, vad fasen, den som lever får se. Jag säger varken bu eller bä om det, men jag undrar om en förlossning kommer ändra mina känslor för genusindelning.

Och så en annan skön fråga jag har fått. Ett par gånger faktiskt. "Ska ni inte sälja några av hundarna nu när bebisen kommer?" Jorå, för fan. Samtidigt ska jag amputera mina händer och säga upp bekantskapen med mig mor.

Jag vill inte verka fjortisrabiat, men jag har svårt att se mitt liv utan mina hundar. Jag vet att de kommer att dö före mig, om naturen får ha sin gång och sådär. Jag vet att de är djur. Jag är medveten om att min avkomma kan vara allergiker eller att det kanske inte fungerar med hundarna (och då särskilt den barnrädda) och en liten människa, men innan jag bestämmer mig för att deppa ihop och få för mig att inga barnfamiljer någonsin haft hund(ar), tänker jag i alla fall inte ge mig på några förändringar på den fronten. Sådetså. De är ju för tusan lika stora delar av mitt liv som vilka familjemedlemmar som helst.

Jag hade en tanke och kanske också lite av en förhoppning, att jag skulle hamna i någon sorts mammamode och liksom avskärma mig lite från hundarna känslomässigt. Bara lite, så att de skulle bli mindre en förlängning av mitt personliga väsen och mer av några kära kompisar. Det verkar snarare ha gått åt andra hållet, såhär långt. I dagsläget är min stora noja hur jag ska kunna lämna bort dem och åka till förlossningen i lugn och ro. Utan att oroa mig för dem och utan att försöka smuggla med mig dem in på sjukhuset.

Mina tre hundar fyller väldigt olika funktioner i mitt liv, eller spelar olika roller. Nummer 1 har med största sannolikhet räddat mig från att ge upp livsgnistan på den tiden när just livsgnista var något jag bara inte längre kunde uppbåda. Hon är klok som en uggla, känner av mig som ingen annan och förstår tamejtusan talat språk. Hon tycker att jag är lite äcklig när jag vill klappa henne eller ha henne nära; är liksom lite för fin och snorkig för sådant. Det gör att hon har intagit en märklig roll som ouppnåelig. Hennes ord är lag.
Nummer 2 är ett hår av hin. Och har det största hjärta en hund kan ha. Kunde hon döda för min skull, skulle hon det. Samtidigt är det den jycken som jag aldrig kan släppa ur sikte. Då händer det något. Vad som helst. Hon är smart, trots att hon är blond. Och så galet inkännande. När jag är ledsen eller orolig, är det alltid hon som kommer och lägger sig nära, torkar tårar och andas mig på halsen. Hon gör knasiga saker och får mig att skratta. Det är givetvis mest henne jag oroar mig för när jag ska åka till förlossningen.
Nummer 3 är det verkliga energiknippet. Den som smittar med sin arbetslust, som kan kasta en leksak på mig om jag är tråkig. Hennes energi flödar över och sprider så oerhört mycket glädje. Samtidigt är hon en pina de gånger hon inte kan slappna av när jag ber henne. Hon har tagit på sig vissa arbetsuppgifter som jag inte riktigt alltid tycker passar. Det är också nummer 3 som är rädd för saker. Som barn till exempel.

Nej, jag säljer inga hundar innan jag måste. Och, nej, det finns babykläder för babys, så jag behöver inte veta vad som komma skall. Knäppisar.