...sa mordbrännaren. +11 kg jämfört med den vikt jag normalt har som övre smärtgräns. Och det syns. En liten fotboll mitt på kroppen. Häftigt! Nu skall jag vara i vecka 34, sägs det. Jag har inte riktigt koll. Den där tunnan med ålar som det kändes som att jag hade i magen, har nu förändrats till att bli en hal...jättemanet? med pekande tentakler. Det liksom voltar runt i magen, som en stor massageboll, men plötsligt så är det som om ET's phone home-finger tryyyyycker på en enda plats. Har jag tur, så är det inte en öm plats. Har jag otur - aj.
När jag var någonstans i femte månaden, hamnade jag i något sådantdär värdelöst samtal med en granne; ett sådant som egentligen ingen vill ha, men båda känner något sorts krav på att jiddra om allt och inget. Karln kläckte ur sig något i stil med "-När var det dags? Jaså, men det syns ju inte." Nähe. Inte det. OK, jag såg inte grotesk ut på något vis, men under jackan syntes det faktiskt att något var i görningen. Vad förväntas jag svara på en sådan sak? "Åh, tack!"?? Här pågår ett mirakel, och det syns inte. Det kan man ju vara glad för. Eller?
Jag vet att det är en helt meningslös sägning. men ändå. Jag är inte den som oroar mig för att grannen kanske har någon sorts poäng i att bebismagen inte syns, men det finns tydligen gravida som blir ledsna över en sådan sak, rent av oroliga. Hade grannen varit någon sorts förlossningsläkare eller barnmorska, ja, då kanske jag hade ställt lite frågor och undrat en del, men nu råkar det handla om en förtidspensionerad gosse med panikångest (ja, han öste ur sig sitt livs historia, andra gången vi sågs, och då kom hela sjukbilden. Jag måste se oförarglig ut, eller så har han helt enkelt inga antenner.). Alltså skiter jag högaktningsfullt i vad han tror och tycker.
Intressant nog, har jag också hört att det finns havande som blir helt knäckta över att någon kommenterar magen med "Åh, vad tjock du har blivit." Det är väl inget fult i det? Eller? En mage med en bebis i är ju hur häftig som helst. Att gnälla över att känna sig tjockochful är ju bara fjant. Visst har jag börjat ynka mig lite, men det är ju för att jag känner mig orörlig. Och för att min käre sambo säger saker som "Åh, vad fin du är." följt av ett gapskratt. Det är gapskrattet som retar mig. Ungefär som att han tror att jag blåser upp mig lite extra. Det sker inte. Jag kan överhuvudtaget inte reglera bukomfånget längre, varken utåt eller inåt. Men, det är sant, skulle jag kunna reglera det, inte fasen skulle jag dra in magen. Om det är någon gång i mitt liv som jag tänker ge blanka f-n i att dra in magen, så är det nu. Ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar