Jag kom på något mer jag gör...

...jag retar mig. Retar mig på folk mest.

OK, det kan vara så att en del hormoner är inblandade, det sticker jag inte under stol med, men när jag nu har haft lite för mycket tid att slå ihjäl, ser jag på saker som jag inte sett dem förr.

Ta det här med gångtrafik. Gäller inte längre regeln "cykla på höger sida, promenera på vänster"? Går jag utmed en landsväg, går jag så att jag möter trafiken. Cyklar jag på densamma, blir jag omkörd (skitläskigt, men enligt reglerna jag uppfostrats med). Nu när jag går i stan, på kombinerade gång och cykelvägar, verkar det vara någon sorts anarki som gäller. Här tutar jag i mina valpkursdeltagare att man har sin lilla vovve på vänster sida, för att på så sätt vara en barriär mellan den och annat. Det funkar knappt här. Nej, cyklar, gamla tanter och annat löst folk klämmer glatt in sig mellan snövallen och mina tre hundar, när jag försöker hålla mig åt vänster. Det är lite obehagligt, eftersom jag är utrustad med en pyttehund som folk inte ser när de kommer susande. Folk är så sjukt närgångna att hunden blir rädd och jag blir arg. Jag har börjat stanna. Som liten kringresande cirkus, parkerar jag helt enkelt mig och de mina på vänstra delen av gångbanorna och så får folk helt enkelt cirkulera runt bäst fasen de vill. Välkommen att uppdatera min trafikkunskap, om jag nu är fel ute.

Idag (det har varit en väldigt grinig dag...) kom jag ner till tvättstugan, där sura tanten satt upp en lapp på insidan av tvättstugans dörr. Stäng dörren efter dig!!! Kan inte förstå att det ska vara så svårt. Det händer att jag lämnar dörren öppen, så jag kände mig lite träffad, det ska erkännas. Jag lämnar dörren öppen för att luften ska ha en chans att cirkulera. Är det fel? Hur jobbigt kan det vara för någon som bor på femte våningen? Givetvis lämnar jag inte dörren öppen när maskinerna är i full gång (mest för att jag inte litar på sluskarna som bor här och misstänker att det finns någon som vill stjäla mina missfärgade, urtvättade gamla bomullstrosor modell tant), men kan inte riktigt förstå varför det är så viktigt att dörren är stängd när jag går. Min första tanke var någon sorts stöldrisk, men tar man sig in i källaren, där tvättstugan ligger, måste man låsa upp/bryta upp åtminstone en dörr eller ha nyckeln till hissen. Den som gör sig det besväret kan jag nästan unna ett par gamla saggiga moppar och en trådkorg på hjul. Maskinerna ser ut att vara fastgjutna, så de står tämligen säkert. Eller är det så, att vi har väldigt fingerfärdiga luffare som sover i torkrummet och på något vis utgör ett hot? (då är det synd om luffarna, för det är ett löjligt kallt torkrum) Och om det nu är så att luffaren brutit sig in i källaren, borde han/hon kunna bryta sig in genom den lilla fjuttiga dörren till tvättstugan utan större problem. Jag begriper inte. Och jag retar mig. På surkärringar. Alltså tog jag fram min lilla röda tuschpenna och skrev nedanför de sura raderna (dvs Stäng dörren efter dig!!! Kan inte förstå att det ska vara så svårt.) Och andra kan inte förstå varför det är så viktigt. Utveckla gärna dina synnerligen icke-konstruktiva rader. 
Ja, jag retar mig. Anonymt dessutom. Ah, jag är en så komplett varelse...

Min stackars promenadväninna har förstått väldigt klart vad jag retar mig på mer. Gräsänder. Och harar. Egentligen retar jag mig inte alls så mycket på själva djuren, som på de idioter som väljer att ta med sig kilovis med spannmålsbaserad människoföda ut i parkerna häromkring och helt ogenomtänkt ösa ut detta på, alternativt väldigt nära, promenadvägarna. Inte nog med att jag, och andra hundägare har jag noterat, har ett litet helvete med att få hundarna att inte vräka i sig av bröd, flingor och annat jox, utan det blir ju så galet skitigt. I Nilecity säger Kapten Klänning till en  man i väntrummet utanför avdelningen för veneriska sjukdomar, att Kanadagäss, det är inga renliga djur inte. Detsamma gäller gräsänder. De äter och bajsar på samma ställe. Och de bajsar mycket. Som en liten hund, faktiskt.
En annan bieffekt, är att de där satans fåglarna tror att alla som går genom parkerna är där för att mata dem. Stoppar man handen i fickan, eller råkar prassla med en påse (och vilken ansvarstagande hundägare gör inte det i en park?) kommer det änder från alla håll. Jag skojar inte, 20-30 fåglar stormar rakt emot en. Även om hundarna är med.

Jag erkänner, jag var ute med gamla flingor till änderna när det var som absolut kallast. Men, då öste jag ut dessa på ån som går genom staden. Runt det hål som de ligger och paddlar i, på isen. På behörigt avstånd från stigar och vägar. För att kunna göra det med en hundtrio, valde jag att binda upp hundarna några meter bort medan jag strödde flingor. Vad händer? Jo, de urkorkade fåglarna flyger RAKT PÅ hundarna. En flög IN I MUNNEN på storhunden. Tur att hon blev så förvånad så att hon inte hann stänga truten, för i hennes värld är inte gräsänder några söta parkprydnader, utan käk i dunjacka. Hur skulle jag göra, om hon lyckats skada puckot? Stå där i en park på morgonkvisten och vrida nacken av en and, det kan väcka visst rabalder. Dumma, dumma, urbaniserade fågelkräk. Och dumma, dumma människor som strösslar fågelmat över hela stan.

En av de värsta varianterna på temat måste varit mamman med barnatrion, som stod mitt på en väg i parken och kastade bröd till fåglarna. När fåglarna kom tillräckligt nära, sprang det största av barnen rakt ut i fågelhorden och sparkade vilt omkring sig. Och tjöt av skratt. Efter några sådana rusningar, med efterföljande inmatning, så att djuren kom nära igen, tog satungen sin pulka och rusade ut bland fåglarna och slog med. Det var inte en dunboll som for, det kan jag säga. Och mamman verkade sakna hjärna, eller syn, för hon gjorde ingenting.

Det kanske inte är så konstigt att kommunen har fullt upp med att bekämpa skadedjur i ovan nämnda park. Det är inte bara söta fåglar som kommer till bröd. Råttorna är nästan lika stora som änderna.

Och så har vi harmataren. Jag råkar ha viss koll på vad harar ska äta. Frysta grönsaker är inte toppen. Om man inte vill ha en hare med diarré. Solrosfrö funkar ju, men är i fetaste laget för en harmage. Bröd är totalt fel. Men, jodå, i parken där haren bor, där ligger det drivor med skrumpna morötter, fula äpplen, knäckebröd och solrosfrön. Vad hände med hö? Som de äter i verkligheten? Suck. Och den korkade haren har inte fattat att 2/3 av min hundflock är, genom århundraden, framavlade, just för att jaga djur som den. Den rackaren smyger bakom oss på kvällarna, gör ett ryck och susar förbi oss, för att sedan fortsätta smyga, väl synlig för två tjutande hundar. Tack du korkade stadshare.

Ja, så har jag ju extra tid åt att reta mig på att folk tror att det finns något som heter lakarn. Lakarn? Jo, sådana man har i sängen. Lakan! Och så har vi idioterna som cyklar under vintern. Skyll er själva. Jag stannar inte mitt hundspann för att släppa fram någon stolle som inte fattar att det är glashalt. Jag försöker stanna bilen när jag kör och en sådan där korkskalle visar sig, men det är enbart för att slippa någon form av straff om jag skulle råka köra på den.

Vet du vad? Nu känns det bättre. Nu kanske jag inte behöver reta mig så mycket mer? Det vore skönt.

Vad gör jag egentligen om dagarna?

Ja, det kan man ju fråga sig.
Jag minns mig som artonåring, med 10-12 utställnings/avelskaniner som sköttes minutiöst, skola (som kanske inte sköttes fullt så minutiöst...men jag var fasen där om dagarna), helgjobb på ridskolan och som medryttare till en privathäst. Och så fanns det någon sorts socialt liv som faktiskt funkade också. Med pojkvän och polare. Då fick jag lite panik av tanken på att sitta still.

Ja, just det, jag spelade flöjt(er) i ensemble och solo ett par dagar i veckan också... och hade min egen lägenhet.

För tre år sedan jobbade jag 75%, red ett par dagar i veckan, höll kurser på brukshundklubben ett par dagar i veckan, gick själv en kurs och tränade hundarna så gott som dagligen på ett eller annat sätt.

Nu...väntar jag barn. Först och främst i alla fall. Men, fasen, det tar ju tid! I och med att jag har lyxen att vara hemma, ser livet väldigt annorlunda ut mot gemene mans (kvinnas) tror jag. Till en början hade jag inget annat val än att rätta mig efter kroppens regler. När jag sedan kunde börja styra lite med den, fanns det ingen anledning. Alltså gör jag vad kroppen säger till mig.

Min inbyggda klocka väcker mig prick klockan tio varje morgon. Eller förmiddag, om man föredrar det. Jag är helt fascinerad av detta fenomen, eftersom jag vaknar tio, vare sig jag går och lägger mig 22 eller 02. Sätter jag klockan på halv tio, är jag helt ur gängorna hela dagen. Märkligt.
Dagen börjas med en rusning ut med hundarna på deras 10-minuters kissrunda i parken utanför och sedan är det frukost för samtliga. Härpå följer bäddande av säng, diskande av frukostdisk och lite allmänt plockande efter föregående dag. Inte helt sällan kör jag en vända med dammsugaren eller åker jojo upp och ner i tvättstugan. Jag har betat av tvätt av kuddar, täcken, dukar, gardiner, filtar, hundkläder, överkast och mattor, förutom de vanliga kläderna. Ganska nöjd med det. Med tanke på att vi bara har en tvättmaskin i huset.

Bortsett från det vanliga dammandet har jag lagt hyllpapper i våra inte helt nya köksskåp, klätt om köksstolarna, gjort rent ugnen (ett par, tre gånger sedan jag gick hem från jobbet), planterat om krukväxterna, rensat bland alla plastburkar i köket, gått igenom garderoberna, gjort rent och putsat brödrosten och ja, bara boat runt hemma.

Hundarna har accepterat att inte hjärngymnastiseras särskilt mycket, men vi promenerar i vått och torrt. Som tur är, eller tyvärr, är de inte alls så sugna på just de blöta promenaderna, så allt efter väder. Min plan var ju att kunna träna ganska länge, men tji fick jag. När jag slutade må illa, var flåset så rackarns påverkat och innan jag hann blinka så var vädret emot mig och mina träningsplaner. Lite trix i köket sträcker vi oss till.

När saker ska göras ordentligt, har de en förmåga att ta tid. Som exempel ser jag mina promenader. Jag är utrustad med tre tämligen korthåriga och därmed frusna hundar. Alla har kläder på sig när det är kallt. Givetvis beroende på individ. En typisk promenadförberedelse ser ut som följer: jag går mot dörren och meddelar att "Nu går vi ut." Vips! så infinner sig två tredjedelar av hundflocken och får sina respektive täcken på sig. Medan jag ropar på eftersläntraren drar jag mina vindbyxor över mysbyxorna (som jag vägrar ta av mig om jag inte verkligen måste), tar på mig fleecetröjan och rasslar med nycklarna. Eftersom inget händer, går jag och petar på hunden som inte vill följa med ut. Hon travar motvilligt ut i hallen, där hon kläs i fuskpolo och ett alternativt två täcken. Innan jag hinner koppla henne, galopperar hon in i sovrummet där hon gör kullerbyttor i sängen och låter som Chewbacca. De två andra hundarna börjar trampa omkring. Nu tar jag på mig mitt gravidbälte (som helt förhindrar mig att böja mig framåt, ner på småhunds- eller skonivå), ropar igen på Chewbacca, som kommer galopperande med öronen utochin. Nu kommer jag på att jag måste ha skor, tar av mig bältet, tar på skorna och väser åt kullerbyttehunden att stanna i hallen. Bälte på igen. Två hundar vid dörren och en ligger och ger mig onda ögat från den inre hallen. Petar på sur hund med foten och lassokastar på selen, för att slippa ytterligare cirkus i sovrummet. Jacka och mössa på. UT! Denna rutin tar minst tio minuter. Har jag otur, måste jag dessutom klä på mig broddar. Då brukar jag se till att tjudra kullerbytte-Chewbacca vid en dörr, så att jag slipper svettas ihjäl när jag springer runt och föser henne mot dörren.
Innan snön föll, hade två av hundarna viktmanschetter på sina små ben också. Snön fastnade så mycket i dem att jag fick lägga den muskelträningen på hyllan. Nu när snön är på väg bort, når jag inte längre ner. Eller, det är klart att jag gör, men det gör så satans ont att de får vänta med att bygga sina muskler några veckor.

Så, det är detta jag gör om dagarna. Putsar brödrosten och jagar runt hundar som inte vill gå ut. Det kanske inte är så konstigt att jag sover minst tio timmar per natt?