...jag retar mig. Retar mig på folk mest.
OK, det kan vara så att en del hormoner är inblandade, det sticker jag inte under stol med, men när jag nu har haft lite för mycket tid att slå ihjäl, ser jag på saker som jag inte sett dem förr.
Ta det här med gångtrafik. Gäller inte längre regeln "cykla på höger sida, promenera på vänster"? Går jag utmed en landsväg, går jag så att jag möter trafiken. Cyklar jag på densamma, blir jag omkörd (skitläskigt, men enligt reglerna jag uppfostrats med). Nu när jag går i stan, på kombinerade gång och cykelvägar, verkar det vara någon sorts anarki som gäller. Här tutar jag i mina valpkursdeltagare att man har sin lilla vovve på vänster sida, för att på så sätt vara en barriär mellan den och annat. Det funkar knappt här. Nej, cyklar, gamla tanter och annat löst folk klämmer glatt in sig mellan snövallen och mina tre hundar, när jag försöker hålla mig åt vänster. Det är lite obehagligt, eftersom jag är utrustad med en pyttehund som folk inte ser när de kommer susande. Folk är så sjukt närgångna att hunden blir rädd och jag blir arg. Jag har börjat stanna. Som liten kringresande cirkus, parkerar jag helt enkelt mig och de mina på vänstra delen av gångbanorna och så får folk helt enkelt cirkulera runt bäst fasen de vill. Välkommen att uppdatera min trafikkunskap, om jag nu är fel ute.
Idag (det har varit en väldigt grinig dag...) kom jag ner till tvättstugan, där sura tanten satt upp en lapp på insidan av tvättstugans dörr. Stäng dörren efter dig!!! Kan inte förstå att det ska vara så svårt. Det händer att jag lämnar dörren öppen, så jag kände mig lite träffad, det ska erkännas. Jag lämnar dörren öppen för att luften ska ha en chans att cirkulera. Är det fel? Hur jobbigt kan det vara för någon som bor på femte våningen? Givetvis lämnar jag inte dörren öppen när maskinerna är i full gång (mest för att jag inte litar på sluskarna som bor här och misstänker att det finns någon som vill stjäla mina missfärgade, urtvättade gamla bomullstrosor modell tant), men kan inte riktigt förstå varför det är så viktigt att dörren är stängd när jag går. Min första tanke var någon sorts stöldrisk, men tar man sig in i källaren, där tvättstugan ligger, måste man låsa upp/bryta upp åtminstone en dörr eller ha nyckeln till hissen. Den som gör sig det besväret kan jag nästan unna ett par gamla saggiga moppar och en trådkorg på hjul. Maskinerna ser ut att vara fastgjutna, så de står tämligen säkert. Eller är det så, att vi har väldigt fingerfärdiga luffare som sover i torkrummet och på något vis utgör ett hot? (då är det synd om luffarna, för det är ett löjligt kallt torkrum) Och om det nu är så att luffaren brutit sig in i källaren, borde han/hon kunna bryta sig in genom den lilla fjuttiga dörren till tvättstugan utan större problem. Jag begriper inte. Och jag retar mig. På surkärringar. Alltså tog jag fram min lilla röda tuschpenna och skrev nedanför de sura raderna (dvs Stäng dörren efter dig!!! Kan inte förstå att det ska vara så svårt.) Och andra kan inte förstå varför det är så viktigt. Utveckla gärna dina synnerligen icke-konstruktiva rader.
Ja, jag retar mig. Anonymt dessutom. Ah, jag är en så komplett varelse...
Min stackars promenadväninna har förstått väldigt klart vad jag retar mig på mer. Gräsänder. Och harar. Egentligen retar jag mig inte alls så mycket på själva djuren, som på de idioter som väljer att ta med sig kilovis med spannmålsbaserad människoföda ut i parkerna häromkring och helt ogenomtänkt ösa ut detta på, alternativt väldigt nära, promenadvägarna. Inte nog med att jag, och andra hundägare har jag noterat, har ett litet helvete med att få hundarna att inte vräka i sig av bröd, flingor och annat jox, utan det blir ju så galet skitigt. I Nilecity säger Kapten Klänning till en man i väntrummet utanför avdelningen för veneriska sjukdomar, att Kanadagäss, det är inga renliga djur inte. Detsamma gäller gräsänder. De äter och bajsar på samma ställe. Och de bajsar mycket. Som en liten hund, faktiskt.
En annan bieffekt, är att de där satans fåglarna tror att alla som går genom parkerna är där för att mata dem. Stoppar man handen i fickan, eller råkar prassla med en påse (och vilken ansvarstagande hundägare gör inte det i en park?) kommer det änder från alla håll. Jag skojar inte, 20-30 fåglar stormar rakt emot en. Även om hundarna är med.
Jag erkänner, jag var ute med gamla flingor till änderna när det var som absolut kallast. Men, då öste jag ut dessa på ån som går genom staden. Runt det hål som de ligger och paddlar i, på isen. På behörigt avstånd från stigar och vägar. För att kunna göra det med en hundtrio, valde jag att binda upp hundarna några meter bort medan jag strödde flingor. Vad händer? Jo, de urkorkade fåglarna flyger RAKT PÅ hundarna. En flög IN I MUNNEN på storhunden. Tur att hon blev så förvånad så att hon inte hann stänga truten, för i hennes värld är inte gräsänder några söta parkprydnader, utan käk i dunjacka. Hur skulle jag göra, om hon lyckats skada puckot? Stå där i en park på morgonkvisten och vrida nacken av en and, det kan väcka visst rabalder. Dumma, dumma, urbaniserade fågelkräk. Och dumma, dumma människor som strösslar fågelmat över hela stan.
En av de värsta varianterna på temat måste varit mamman med barnatrion, som stod mitt på en väg i parken och kastade bröd till fåglarna. När fåglarna kom tillräckligt nära, sprang det största av barnen rakt ut i fågelhorden och sparkade vilt omkring sig. Och tjöt av skratt. Efter några sådana rusningar, med efterföljande inmatning, så att djuren kom nära igen, tog satungen sin pulka och rusade ut bland fåglarna och slog med. Det var inte en dunboll som for, det kan jag säga. Och mamman verkade sakna hjärna, eller syn, för hon gjorde ingenting.
Det kanske inte är så konstigt att kommunen har fullt upp med att bekämpa skadedjur i ovan nämnda park. Det är inte bara söta fåglar som kommer till bröd. Råttorna är nästan lika stora som änderna.
Och så har vi harmataren. Jag råkar ha viss koll på vad harar ska äta. Frysta grönsaker är inte toppen. Om man inte vill ha en hare med diarré. Solrosfrö funkar ju, men är i fetaste laget för en harmage. Bröd är totalt fel. Men, jodå, i parken där haren bor, där ligger det drivor med skrumpna morötter, fula äpplen, knäckebröd och solrosfrön. Vad hände med hö? Som de äter i verkligheten? Suck. Och den korkade haren har inte fattat att 2/3 av min hundflock är, genom århundraden, framavlade, just för att jaga djur som den. Den rackaren smyger bakom oss på kvällarna, gör ett ryck och susar förbi oss, för att sedan fortsätta smyga, väl synlig för två tjutande hundar. Tack du korkade stadshare.
Ja, så har jag ju extra tid åt att reta mig på att folk tror att det finns något som heter lakarn. Lakarn? Jo, sådana man har i sängen. Lakan! Och så har vi idioterna som cyklar under vintern. Skyll er själva. Jag stannar inte mitt hundspann för att släppa fram någon stolle som inte fattar att det är glashalt. Jag försöker stanna bilen när jag kör och en sådan där korkskalle visar sig, men det är enbart för att slippa någon form av straff om jag skulle råka köra på den.
Vet du vad? Nu känns det bättre. Nu kanske jag inte behöver reta mig så mycket mer? Det vore skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar