Varför var det ingen som sa något?

Det känns som om föräldrar världen över har hemlighållit saker för mig. Tills nu.

Jag är, av någon jäkla anledning, uppvuxen med den grundmurade åsikten att barn är skitjobbiga. Fråga mig inte varifrån jag fått den, jag har flera teorier, men inget som kan anses vara någon säker sådan. Kanske är det Disney's fel? Jag kan nästan tro det. När Lady i Lady och Lufsen fick en människovalp i familjen så blev hon helt bortglömd. Jag har ju alltid haft en lite skev förkärlek till levande väsen med päls, så givetvis var barnet av ondo och det var synd om vovven. Nu har jag ärligt talat inte ett minne av hur filmen slutar, men jag var i alla fall förskräckt över hur man kan välja bort sin hund. Ålder vid detta minnes uppkomst? Kanske fem år?

Kanske ska man inte få småsyskon först när man är sju år? Eller, i alla fall inte halvsyskon, som givetvis föredras mer än en själv av den förälder som inte är ens egen. Jag tyckte verkligen att det sög att få småbröder. De lät, fick verkligen all uppmärksamhet och förbättrade inte min värld på något som helst sätt. (Förrän vi blev äldre, nu vill jag inte var utan dem!)

Det kan också vara så att jag faktiskt mest haft vuxna runt mig hela uppväxten, som faktiskt inte varit särskilt barnkära. Egna barn och andras ungar, liksom. Jag har inga minnen av några vuxna som tittat ner i andras barnvagnar och jollrat. Några dagisfröknar, men inga andra.

Kort sagt, ingen har vinklat om det här med ungar förrän alldeles nyligen. Eller, säg, för fem, sex år sedan. Plötsligt omgavs jag av folk som, på fullaste allvar, menar att barn verkligen är grejen. Att det inte finns något häftigare att uppleva. Bekanta började yngla av sig, och gillade det! Är det kanske så att det inte är OK längre att sätta ungar till världen, för att sedan gnälla över att de inte vill klä på sig i tid, att de inte fattar att man ska sitta tyst och vänta medan morsan springer med hunden i någon utställningsring, att barnet kostar pengar, har tråkig attityd och så vidare, och så vidare? Ja, vad vet jag? Jag tycker i alla fall att någon kunde påpekat tidigare att de där små groddarna faktiskt växer och utvecklas, tänker och gör roliga grejer. Någon kunde ha vinklat om min neggiga värld tidigare. Jag tror att jag missat en hel del.

Ingen kvinna har dock missat horribelt skrämmande berättelser om hur barn kommit till världen. Förlossningshistorier. Smärta, blod och bajs, snitt, klipp och sutur. Nejdå, här har omvärlden varit frikostig med att dela med sig av fasorna. Märkligt nog är det, under min uppväxtfas i alla fall, få eller rent av ingen, som påpekat vad man fått ut av den här mardrömstortyren. Förrän nyligen. Jag har fått tillfälle att läsa om diverse småflummiga kvinnor som lite amerikanskt beskrivit sina förlossningar som "faaaabolous" och fantastiska och upplevelser som de aldrig velat vara utan. Jag kan lätt vifta bort vad jag läst som fiktion, men när min, visserligen underbart flummiga, väninna helt lyriskt pratar om att hon ser fram emot att föda barn igen, då kan jag inte annat än börja se på det med lite mer nyfikna ögon. Kan det vara så att det hänger ihop med attityd, som så mycket annat?

Jag har bestämt mig för att detta är fantastiskt. Att vara på smällen är häftigt. Jag kan inte påstå att det varit hur smidigt som helst, men den där grodden i min mage är en kul typ. Och, om den brås minsta lilla på sin far, kommer den vara bedårande vacker också. Och, helvetes smart. Oj, oj.

Det finns många saker som jag tycker att man kunde fått veta lite preventivt ändå. Det här med att tarmen (den egna, alltså) får en helt ny världsbild. Kanske kunde någon nämnt det? Eller det här med läckande bröst? Hur konstigt som helst. Inte alls så jobbigt, men väldigt konstigt. Eller att bara vissa H&M-butiker har mammakläder? Varför?

Det är inte det att något av dessa grejer skulle kunnat få mig att avstå, för jag är helt fascinerad av hela den här bebisgrejen, men jag måste säga att jag blir förvånad både nu och då.

Just nu ligger jag och flinar åt att det är någon som puttar på min dator. Från insidan av min mage. Det kanske inte är suveränt att ha tjockismagen som datorbord, men jag mår inte så bra när jag sitter... Det är helt sjukt. Duns, duns. Skruv och ååål. Såhär på kvällskvisten har hen åsikter. Vem det nu är. Och vem det än är, så får hen mig att fnissa. Dagligen.