Min Coca Cola-bebis

Det är ju inte lite saker som är ajabaja att ägna sig åt som gravid.

Jag får till exempel inte vara på min arbetsplats på grund av risk för bly i luften (känns i och för sig OK, bly ÄR inte trevligt), lövträdamm och tunga lyft. Lövträdamm? Hur kommer det sig att det är bättre att snorta tall än ask? Ja, ja, jobba får jag inte. På gott och ont. Gott för att jag minskar risken att föda en tuhövdad krake med en nyans som drar åt grönt, eller vad det nu är som kan hända vid blyförgiftning. Gott också, eftersom jag faktiskt har mått...inte helt bra (väljer jag att kalla det; när jag vet flera som fått ligga på sjukhus i upp till sex månader, känner jag att det är lite ofint att pipa om lite kräks). Jag inbillar mig att jag faktiskt inte kunnat sköta mitt jobb, som är av modell "ganska fysiskt". Det är ju ett fantastiskt land vi lever i, som ger blivande mödrar chansen att gå hem för att minimera risker. Helt fantastiskt! Det onda i kråksången är att det är lite lätt att börja klättra på väggarna när det normala jobbet byts ut mot total ledighet.

Det är fult av mig att gnälla, så jag försöker att inte göra det. Vad jag menar är att det är konstigt att plötsligt ha hur mycket tid som helst. Hade jag varit mitt ogravida jag med all den här tiden, hade jag nog ägnat mig mer åt fysisk hundträning. Nu springs det inte mycket. När illamåendet är under kontroll, har jag plötsligt blivit ett litet kassaskåp. Tio extra kilo känns i rygg, fötter och knän. Nu blir jag helt tokslut efter några timmar på stan. Slut i kroppen, alltså. Tidigare blev jag bara mentalt utmattad. Häromdagen insåg jag att jag var lika slut i kroppen som efter en riktigt tuff arbetsdag med många tunga lyft och det enda jag gjort, var att gå ett par entimmespromenader. Intressant.

Ett annat ajabaja är ju förstås vad som inmundigas. Bort med koffein (egentligen bort med "stora mängder koffein"), bort med onödiga E-nummer, bort med insjöfisk, jordnötter, mögelost, kosttillskott av tveksam härkomst och alla former av alkohol. Gissa om jag var nöjd över att jag lyckats bli en nykter cocacolist? Fosforsyra och konstig färg och gudvetvad. Gissa om det har funkat? Nope. Coca Cola är en av få saker som jag kan dricka utan att må illa. Vatten - knappt, mjölk - knappt, te - nejnej, saft -nej, juice - nej. Och givetvis blev allt te grönt, för att minimera koffeinet. Vad innebar då det? Inget koffein, men istället känningar av den där gallan som jag normalt brukar kunna kringgå. Pust. Det har slutat med att den barnmorska jag tog upp frågan med, sa "Men drick då Coca Cola, för tusan." Där fick jag för att försöka vara hippiemammaduktig.

Det har varit lite kul att ta upp de här "icke-ätningarna" med mödrar till olika generationer. "Nej, vaddå, jag drack vin och rökte och se så bra det blev", sa en mor till ett barn som föddes i vecka 32... Jag vet inte, jag. Så har vi de här stackarna som ynglade i slutet av 1990-talet, som fasen inte tordes äta någonting. Det är intressant med trender.

Något som faktiskt retar mig, är Livsmedelsverkets råd om att man ska äta lättprodukter, för att inte lägga på sig mer fett än nödvändigt. Över min döda kropp, att jag köper margarin!!! Eller lättmajonnäs? Hallå? Ska jag välja eller välja bort E-numren? Äh, mer grädde och smör i min mat. Bebis får amma mig mager. Om den så ska hålla på upp i mellanstadieålder... (nej, hu)

Och, vet ni vad? Jag är inte gjord av glas. Och jag tror inte att min avkomma är det heller. (Den lilla rackaren är ju gjord på socker och fosforsyra...). Folk har börjat hindra mig från att kliva upp på stolar i köket, att bära mina egna matkassar och nojar när jag halkar på promenader. Såhär i vecka 31, hittills helt utan några tecken på knas för ynglet, vore det inte själva f-n om ungen bestämmer sig för att trilla ut om jag bär hem 3 liter mjölk, Bregott och limpa? Och hur stor är risken att jag börjar falla handlöst rakt fram på buken? Jag har under mina 30 levnadsår bara slagit i magen när jag trillat av hästar och landat på stenar och rötter i skogen. Just nu rids det icke, så trilla-på-magen-risken känns minimal. Och jag tror inte att jag trillat ner från en stol på... 26 år? Varför i hela fridens namn skulle jag börja trilla ner från möblerna? Märkligt.

Jag märker ju att jag själv agerar på ett lite nytt sätt nu; är lite rädd om de där tio kilona på mitten av kroppen och törs inte ens säga åt de små satansligisterna som krossar glasflaskor i porten av rädsla för att de bär kniv (och det gör alla skitungar häromkring. Eskilstuna kan inte kallas Lilla Chicago för inte..?) och skulle kniva mig i magen, men det är ju omgivningen som skrämmer på ett nytt sätt. I gårkväll, när mina hundar, av två redigt förfriskade män, utsattes för de vanliga glåporden som man tydligen ska acceptera när man har inte-schäfer eller inte-golden retriever, höll jag till och med inne med min replik. "Ni må tycka att de är fula, men de har i alla fall stamtavla, era inavlade stackare." Återigen var det kniv- och avslagna flaskor-tanken som hindrade mig. Och det faktum att bara en av de tre hyndorna skulle kunna hjälpa mig om situationen gått överstyr. Uppriktigt sagt hade hund nr 1 gått hem utan mig, medan hund nr 3 hade gjort ett tappert försök att styra upp situationen men trampats ihjäl som en vinbergssnäcka och nr 2 hade slagits för våra liv, med eller utan framgång. Det håller mig också tillbaka, ärligt talat, att jag har ett par vovvar som är för fragila för att stå pall för någon sorts konfrontation av homo sapiens. Det är sådana gånger jag funderar på en dobermann. Eller en amstaff. Det får bli en senare familjeutökning dock. Just nu känns det som om tre + en är more than a handfull, som de säger i utlandet.