Rosa - om mamman inte får välja

Idag fann jag mig i ett samtal som retar mig. Jag stod och vek bebiskläder som tvättats inför första användningen. Inget konstigt tycker jag. Min samtalspartner tyckte annat. Inte nog med att tvättandet ifrågasattes, utan frågan kom, om jag nu plötsligt visste könet på bebisen. Annars kan man väl inte köpa kläder?

Jo, det gick fint. Utmärkt faktiskt. Jag har valt att köpa kläder till en bebis. Inte till en liten flicka. Inte till en liten pojke. Till en liten människa, liksom. Är det så satans viktigt att dela upp barn i han och hon? Det kommer väl för tusan ändå? Och tänk om, bara om, jag skulle råka ge en grabb röda byxor. Skulle han då omedelbart bli sjuk i huvudet då? Eller om Lillan får något med en bil på? Jag bara utgår ifrån att önskningar om vissa grejer kommer utan att jag får ha en åsikt i frågan. Jag kan ge mig själva f-n på att bebisen, om det nu är en hona, kommer älska rosa grejer, äckliga prinsessor och glitter, och troligen hellre trycka ner sina små fötter i några obekväma snyggskor när hon ska på kalas, än att tänka att det är skönare att inte få ont i tårna.

"När tanter på stan kommer att säga -åh vilken söt liten pojke, om din grönklädda dotter, då kommer du minsann börja sätta spännen i håret på henne och klä henne i rosa." Ja, vad fasen, den som lever får se. Jag säger varken bu eller bä om det, men jag undrar om en förlossning kommer ändra mina känslor för genusindelning.

Och så en annan skön fråga jag har fått. Ett par gånger faktiskt. "Ska ni inte sälja några av hundarna nu när bebisen kommer?" Jorå, för fan. Samtidigt ska jag amputera mina händer och säga upp bekantskapen med mig mor.

Jag vill inte verka fjortisrabiat, men jag har svårt att se mitt liv utan mina hundar. Jag vet att de kommer att dö före mig, om naturen får ha sin gång och sådär. Jag vet att de är djur. Jag är medveten om att min avkomma kan vara allergiker eller att det kanske inte fungerar med hundarna (och då särskilt den barnrädda) och en liten människa, men innan jag bestämmer mig för att deppa ihop och få för mig att inga barnfamiljer någonsin haft hund(ar), tänker jag i alla fall inte ge mig på några förändringar på den fronten. Sådetså. De är ju för tusan lika stora delar av mitt liv som vilka familjemedlemmar som helst.

Jag hade en tanke och kanske också lite av en förhoppning, att jag skulle hamna i någon sorts mammamode och liksom avskärma mig lite från hundarna känslomässigt. Bara lite, så att de skulle bli mindre en förlängning av mitt personliga väsen och mer av några kära kompisar. Det verkar snarare ha gått åt andra hållet, såhär långt. I dagsläget är min stora noja hur jag ska kunna lämna bort dem och åka till förlossningen i lugn och ro. Utan att oroa mig för dem och utan att försöka smuggla med mig dem in på sjukhuset.

Mina tre hundar fyller väldigt olika funktioner i mitt liv, eller spelar olika roller. Nummer 1 har med största sannolikhet räddat mig från att ge upp livsgnistan på den tiden när just livsgnista var något jag bara inte längre kunde uppbåda. Hon är klok som en uggla, känner av mig som ingen annan och förstår tamejtusan talat språk. Hon tycker att jag är lite äcklig när jag vill klappa henne eller ha henne nära; är liksom lite för fin och snorkig för sådant. Det gör att hon har intagit en märklig roll som ouppnåelig. Hennes ord är lag.
Nummer 2 är ett hår av hin. Och har det största hjärta en hund kan ha. Kunde hon döda för min skull, skulle hon det. Samtidigt är det den jycken som jag aldrig kan släppa ur sikte. Då händer det något. Vad som helst. Hon är smart, trots att hon är blond. Och så galet inkännande. När jag är ledsen eller orolig, är det alltid hon som kommer och lägger sig nära, torkar tårar och andas mig på halsen. Hon gör knasiga saker och får mig att skratta. Det är givetvis mest henne jag oroar mig för när jag ska åka till förlossningen.
Nummer 3 är det verkliga energiknippet. Den som smittar med sin arbetslust, som kan kasta en leksak på mig om jag är tråkig. Hennes energi flödar över och sprider så oerhört mycket glädje. Samtidigt är hon en pina de gånger hon inte kan slappna av när jag ber henne. Hon har tagit på sig vissa arbetsuppgifter som jag inte riktigt alltid tycker passar. Det är också nummer 3 som är rädd för saker. Som barn till exempel.

Nej, jag säljer inga hundar innan jag måste. Och, nej, det finns babykläder för babys, så jag behöver inte veta vad som komma skall. Knäppisar.

Det tar sig...

...sa mordbrännaren. +11 kg jämfört med den vikt jag normalt har som övre smärtgräns. Och det syns. En liten fotboll mitt på kroppen. Häftigt! Nu skall jag vara i vecka 34, sägs det. Jag har inte riktigt koll. Den där tunnan med ålar som det kändes som att jag hade i magen, har nu förändrats till att bli en hal...jättemanet? med pekande tentakler. Det liksom voltar runt i magen, som en stor massageboll, men plötsligt så är det som om ET's phone home-finger tryyyyycker på en enda plats. Har jag tur, så är det inte en öm plats. Har jag otur - aj.

När jag var någonstans i femte månaden, hamnade jag i något sådantdär värdelöst samtal med en granne; ett sådant som egentligen ingen vill ha, men båda känner något sorts krav på att jiddra om allt och inget. Karln kläckte ur sig något i stil med "-När var det dags? Jaså, men det syns ju inte." Nähe. Inte det. OK, jag såg inte grotesk ut på något vis, men under jackan syntes det faktiskt att något var i görningen. Vad förväntas jag svara på en sådan sak? "Åh, tack!"?? Här pågår ett mirakel, och det syns inte. Det kan man ju vara glad för. Eller?

Jag vet att det är en helt meningslös sägning. men ändå. Jag är inte den som oroar mig för att grannen kanske har någon sorts poäng i att bebismagen inte syns, men det finns tydligen gravida som blir ledsna över en sådan sak, rent av oroliga. Hade grannen varit någon sorts förlossningsläkare eller barnmorska, ja, då kanske jag hade ställt lite frågor och undrat en del, men nu råkar det handla om en förtidspensionerad gosse med panikångest (ja, han öste ur sig sitt livs historia, andra gången vi sågs, och då kom hela sjukbilden. Jag måste se oförarglig ut, eller så har han helt enkelt inga antenner.). Alltså skiter jag högaktningsfullt i vad han tror och tycker.

Intressant nog, har jag också hört att det finns havande som blir helt knäckta över att någon kommenterar magen med "Åh, vad tjock du har blivit." Det är väl inget fult i det? Eller? En mage med en bebis i är ju hur häftig som helst. Att gnälla över att känna sig tjockochful är ju bara fjant. Visst har jag börjat ynka mig lite, men det är ju för att jag känner mig orörlig. Och för att min käre sambo säger saker som "Åh, vad fin du är." följt av ett gapskratt. Det är gapskrattet som retar mig. Ungefär som att han tror att jag blåser upp mig lite extra. Det sker inte. Jag kan överhuvudtaget inte reglera bukomfånget längre, varken utåt eller inåt. Men, det är sant, skulle jag kunna reglera det, inte fasen skulle jag dra in magen. Om det är någon gång i mitt liv som jag tänker ge blanka f-n i att dra in magen, så är det nu. Ha!

Min Coca Cola-bebis

Det är ju inte lite saker som är ajabaja att ägna sig åt som gravid.

Jag får till exempel inte vara på min arbetsplats på grund av risk för bly i luften (känns i och för sig OK, bly ÄR inte trevligt), lövträdamm och tunga lyft. Lövträdamm? Hur kommer det sig att det är bättre att snorta tall än ask? Ja, ja, jobba får jag inte. På gott och ont. Gott för att jag minskar risken att föda en tuhövdad krake med en nyans som drar åt grönt, eller vad det nu är som kan hända vid blyförgiftning. Gott också, eftersom jag faktiskt har mått...inte helt bra (väljer jag att kalla det; när jag vet flera som fått ligga på sjukhus i upp till sex månader, känner jag att det är lite ofint att pipa om lite kräks). Jag inbillar mig att jag faktiskt inte kunnat sköta mitt jobb, som är av modell "ganska fysiskt". Det är ju ett fantastiskt land vi lever i, som ger blivande mödrar chansen att gå hem för att minimera risker. Helt fantastiskt! Det onda i kråksången är att det är lite lätt att börja klättra på väggarna när det normala jobbet byts ut mot total ledighet.

Det är fult av mig att gnälla, så jag försöker att inte göra det. Vad jag menar är att det är konstigt att plötsligt ha hur mycket tid som helst. Hade jag varit mitt ogravida jag med all den här tiden, hade jag nog ägnat mig mer åt fysisk hundträning. Nu springs det inte mycket. När illamåendet är under kontroll, har jag plötsligt blivit ett litet kassaskåp. Tio extra kilo känns i rygg, fötter och knän. Nu blir jag helt tokslut efter några timmar på stan. Slut i kroppen, alltså. Tidigare blev jag bara mentalt utmattad. Häromdagen insåg jag att jag var lika slut i kroppen som efter en riktigt tuff arbetsdag med många tunga lyft och det enda jag gjort, var att gå ett par entimmespromenader. Intressant.

Ett annat ajabaja är ju förstås vad som inmundigas. Bort med koffein (egentligen bort med "stora mängder koffein"), bort med onödiga E-nummer, bort med insjöfisk, jordnötter, mögelost, kosttillskott av tveksam härkomst och alla former av alkohol. Gissa om jag var nöjd över att jag lyckats bli en nykter cocacolist? Fosforsyra och konstig färg och gudvetvad. Gissa om det har funkat? Nope. Coca Cola är en av få saker som jag kan dricka utan att må illa. Vatten - knappt, mjölk - knappt, te - nejnej, saft -nej, juice - nej. Och givetvis blev allt te grönt, för att minimera koffeinet. Vad innebar då det? Inget koffein, men istället känningar av den där gallan som jag normalt brukar kunna kringgå. Pust. Det har slutat med att den barnmorska jag tog upp frågan med, sa "Men drick då Coca Cola, för tusan." Där fick jag för att försöka vara hippiemammaduktig.

Det har varit lite kul att ta upp de här "icke-ätningarna" med mödrar till olika generationer. "Nej, vaddå, jag drack vin och rökte och se så bra det blev", sa en mor till ett barn som föddes i vecka 32... Jag vet inte, jag. Så har vi de här stackarna som ynglade i slutet av 1990-talet, som fasen inte tordes äta någonting. Det är intressant med trender.

Något som faktiskt retar mig, är Livsmedelsverkets råd om att man ska äta lättprodukter, för att inte lägga på sig mer fett än nödvändigt. Över min döda kropp, att jag köper margarin!!! Eller lättmajonnäs? Hallå? Ska jag välja eller välja bort E-numren? Äh, mer grädde och smör i min mat. Bebis får amma mig mager. Om den så ska hålla på upp i mellanstadieålder... (nej, hu)

Och, vet ni vad? Jag är inte gjord av glas. Och jag tror inte att min avkomma är det heller. (Den lilla rackaren är ju gjord på socker och fosforsyra...). Folk har börjat hindra mig från att kliva upp på stolar i köket, att bära mina egna matkassar och nojar när jag halkar på promenader. Såhär i vecka 31, hittills helt utan några tecken på knas för ynglet, vore det inte själva f-n om ungen bestämmer sig för att trilla ut om jag bär hem 3 liter mjölk, Bregott och limpa? Och hur stor är risken att jag börjar falla handlöst rakt fram på buken? Jag har under mina 30 levnadsår bara slagit i magen när jag trillat av hästar och landat på stenar och rötter i skogen. Just nu rids det icke, så trilla-på-magen-risken känns minimal. Och jag tror inte att jag trillat ner från en stol på... 26 år? Varför i hela fridens namn skulle jag börja trilla ner från möblerna? Märkligt.

Jag märker ju att jag själv agerar på ett lite nytt sätt nu; är lite rädd om de där tio kilona på mitten av kroppen och törs inte ens säga åt de små satansligisterna som krossar glasflaskor i porten av rädsla för att de bär kniv (och det gör alla skitungar häromkring. Eskilstuna kan inte kallas Lilla Chicago för inte..?) och skulle kniva mig i magen, men det är ju omgivningen som skrämmer på ett nytt sätt. I gårkväll, när mina hundar, av två redigt förfriskade män, utsattes för de vanliga glåporden som man tydligen ska acceptera när man har inte-schäfer eller inte-golden retriever, höll jag till och med inne med min replik. "Ni må tycka att de är fula, men de har i alla fall stamtavla, era inavlade stackare." Återigen var det kniv- och avslagna flaskor-tanken som hindrade mig. Och det faktum att bara en av de tre hyndorna skulle kunna hjälpa mig om situationen gått överstyr. Uppriktigt sagt hade hund nr 1 gått hem utan mig, medan hund nr 3 hade gjort ett tappert försök att styra upp situationen men trampats ihjäl som en vinbergssnäcka och nr 2 hade slagits för våra liv, med eller utan framgång. Det håller mig också tillbaka, ärligt talat, att jag har ett par vovvar som är för fragila för att stå pall för någon sorts konfrontation av homo sapiens. Det är sådana gånger jag funderar på en dobermann. Eller en amstaff. Det får bli en senare familjeutökning dock. Just nu känns det som om tre + en är more than a handfull, som de säger i utlandet.

Alltså, vad är det för fel på tvål och vatten?

Det är allmänt känt att gravida får bättre luktsinne. Jag vet faktiskt inte om jag vill kalla det bättre. Jo, jag känner allt tydligare och liksom mer, men vad är bättre med det?

Jag har alltid levt en relativt stor del genom näsan. Eller, hur man ska formulera sig. Jag har liksom använt den mer än jag fått intryck av att andra gör. (Klart som f*n att ingen annan använder min näsa, men ja, ni fattar ju.) Jag minns särskilt en gång, när jag och ett par vänner var på NK och fnissade runt på tonårsvis. Plötsligt kände jag en oerhört god doft - någon sorts parfymerad man - och kände ett absolut behov av att ta reda på vad/vem det var som luktade så jäkla gott. Så, jag sniffade mig fram mellan hyllorna. Det är ett ganska styvt jobb, för det verkar vara någon sorts oskriven lag att spraya ner sig alldeles väldigt med parfym innan man går sin NK-runda, så det var både ett och två parfymmoln som jag tvingades spåra igenom. Jag kan än i dag inte fatta varför jag inte tittade åt samma håll som jag sniffade, men plötsligt var doften jättetydlig och utan att jag visste ordet av hade jag dunsat rakt in i en manskropp. En manskropp omgiven av en hel hord andra människor. Det visade sig att familjen Tainton hade bestämt möte på NK och jag hade spårat runt efter David Tainton. Som tonåring var det ju ganska...pinsamt? att inte bara gå rakt in i en (vad jag då betraktade som - vet ärligt talat inte hur det är nu) snygging, utan dessutom lyckas dunsa in i en snygging-kändis i en hel flock med kändissläktingar. Men, han luktade gott.

Nu är det inte huvudsakligen så att gott är det som krånglar till det i dagsläget. Nu är det starka lukter i allmänhet. I somras när jag mådde som mest illa, klarade jag inte av att känna lukten av gurka skivas i rummet intill. Då kräktes jag. Och gurka som luktar så starkt...?! Stekos var en annan kräkare.

Värst av allt var ändå grannarna. Vi hade en granne (tack och lov utflyttad nu) som luktade så galet illa. En kvinna i min egen ålder. Hon luktade som utluften från Kebabhuset här i stan. Alltså något åt rå lök/kött/stekos och jag-har-aldrig-tvättat-mig-hållet. Mein Gott! Jag kände direkt utanför den egna dörren om hon nyligen varit i trapphuset. Att ställa sig i hissen efter henne, det blev helt omöjligt. Nu är det här huset dessutom begåvat med en hiss som är max 1,20 x 1,20 m och nästan helt lufttät, så lukten stannade vänligt kvar en god stund. Märkligt. Jag är själv en brutalsvettare och tycker att det är apjobbigt. Jag har nojat sedan 12-årsåldern över att lukta inte svett och tycker att det är så konstigt när folk bara stinker på helt ohämmat. Jag utgår ifrån att något fattas den stackars kvinnan. Men, ändå, är det för mycket begärt med lite tvätt i armhålan innan man går ut?

En granne som jag inte kan klaga på tvättfrekvensen hos, är den äldre mannen från något land där man begåvas med pepparkaksfärgad hy och nötbruna ögon. Hans doft hade jag nog inte klagat på om inte mitt luktsinne just lagt in den högre växeln. Han luktar rent och trevlig farbrorparfym, men ojojojoj, när vi åkte hiss ihop häromdagen blev jag alldeles yrskallig. Av lukten. Inte den pepparkaksfärgade hyn.

Och så har vi det där med tvättmedel. Jag får lindrig panik när någon varit före mig i tvättstugan och använt billigt tvättmedel. Aaaarh! Varför är billigt tvättmedel aldrig parfymfritt? Är det för att supersnokar ska kunna lukta sig till andras ekonomiska status? Det är ju inte snällt.

Just det här med vassare luktsinne vet jag inte om jag känner någon glädje över. Det är intressant, men knappast till någon hjälp. Kunde inte evolutionen bara gallrat bort det? Inte tusan ligger jag i riskzonen för att mumsa i mig skämt kött, liksom.

Nu ska jag stoppa näsan i lädersmörjet jag nyss köpt. Det luktar utomordentligt gott. Och så kommer kängorna klara snön så himla bra.

På begäran:

Jag har en barndomsvän som jag lyckats gå i synk med när det gäller att få första barnet. Det är inte vilken polare som helst, utan den riktiga barndomsbästisen. Den som jag synkade hela uppväxten med. Vi gjorde allt tillsammans och även nu när vi befinner oss i olika länder verkar vi fortfarande göra saker samtidigt. Barn, till exempel. 


Det är inte bara fantastiskt roligt att kunna jämföra upplevelser, utan så galet skönt att kunna bara ösa ur sig sina tankar till någon som är i samma sits. Och som har samma bakgrund och kan förstå reaktionerna lite bättre än alla andra. För några veckor sedan skrev jag följande text till vännen, i ett mail. En annan, mig oerhört kär och närstående vän, hade tappat gnistan en aning just vid den här tidpunkten och när jag skickat dessa rader utomlands, insåg jag att min hysteri som jag just beskrivit kanske går att le åt. Och det funkade. Jag skickade helt enkelt en kopia inom landet, ut i skogen och fick tillbaka ett leende. Det kändes gott. Nu publicerar jag raderna, på skoglig begäran. Här är det, mitt mail som jag i ämnesraden kallade Hispan nästa?


****************************************************************


Nu. Nu har det börjat. Min allvarliga bebisnoja. Mein Gott. 

Jag var dum nog att gå in på Barnens Hus. Trodde att jag kunde göra en liten marknadsundersökning på vettiga vs idiotprylar, samt kolla av lite priser på nya grejer för att känna hur mycket jag sparar på att handla på Blocket. Joho du. 

Spjälsäng 2500-4500 kr
Skötbord från 1295:- 
Åkpåse till vår vagn (fick en av Svärföräldrarna, thank heaven!) 1495:- 
Babysitter 995:-

Å så var det kuddar, mjukdjur, bröstkrämer, amningsläckageskydd, någon jävla mjölkmaskin, sjungande mobiler, självgungande stolar (och sängar!!), baby monitors, konstiga febertermometrar, övningstandborstar, specialdesignade filtar... AAAAAHHH! Jag vill inte ha alla de där grejerna! Vill inte! Var ska de få plats? 

Behöver man verkligen en Mellangårdsolja att massera in från vecka 35? Amningste? Speciellt rengöringsmedel för nappflaskor? Speciella blöjhinkar som sprayar desinfektionsmedel på bajset, samtidigt som den packar in och försluter varje blöja i egna påsar? 

Något som jag faktiskt fann riktigt underhållande, är de här prylarna som ersätter en levande människa. T ex den motordrivna mobilen att hänga över spjälsängen. Som inte bara snurrar Mumintroll eller Barbafamiljen runt, runt, utan också spelar Bach, Beethoven, Mozart eller regnskogsljud. För att verkligen slippa vara i närheten av ungen, kan man komplettera med motordrivna fötter till spjälsängen. Fötter som gungar sängen som en vagga. Eller framkallar rörelser i stil med de i fosterlivet. Eller som en bil i rörelse. Och så en rejäl baby monitor på det. En som påverkar luftfuktigheten i rummet, ger larm om temperaturen förändras, kan övervaka andningen och dessutom kan göra det tyst. Med lampor. Då slipper man ju bli störd om ungen svettas, slutar andas eller bara gapar. Samtidigt som man är en fantastiskt kärleksfull förälder, eftersom man köpt in all den där skiten för att hålla sin avkomma vid liv. 

Jag funderar på att göra någon sorts lista, typ en sådan som man gör inför bröllop, och lägga ut på nätet. En julklappslista över exakt vad jag vill ha till Bebis. Fårskinnsfäll. Träleksaker. Någon sorts bärsjal (eftersom jag är säker på att vagnen är satans bökig att få med sig på en snabbkiss av hundarna). Inga jävla plastgrejer med 500 funktioner för att aktivera ungen. Någon sorts tydlig förklaring för ambitiösa mor- och farföräldrar, om att jag inte vill skapa en Paris Hilton eller Isabella Gripenhielm, utan en levande varelse. Som kan leka själv. Åååh, vad jag är rädd att hemmet kommer överbelamras med konstig skit som piper och gungar och snurrar. F*n, vi har ju pyttehunden. Det borde räcka som underhållning. Hänga upp en Frolic i ett snöre från taket, så snurrar och dansar hunden i timmar. Det är äkta. Eller...

Hur som helst har jag insett att det nog är bäst att sysselsätta mig med lättare inköp. Har bokat in en träff med ett begagnat badkarsskötbord. Till en knapp tredjedel av nypriset. Känns som en vettig grej. Får med en amningskudde med Lilla Spöket Laban också. Konstig bra-och-ha-grej. Prinsesshunden kan väl ligga på den, om inte annat. 

Jag blev nyss kickad i revbenen. Intressant. Bebis har börjat ta en del plats. Stökigt på kvällarna, för då mår jag illa igen. Annars är livet ganska fint. Bortsett min noja och lite illamående. :)

Hoppas ni växer i lagom takt, där borta. Jag är lite impad av att du rör på dig. Själv får jag historiens hjärtklappning om jag klampar upp för trappen, så jag törs fasen inte. Mamma var ju en svimmare och det skulle inte förvåna mig om jag tar efter den fina traditionen. 

kram


****************************************************************

Varför var det ingen som sa något?

Det känns som om föräldrar världen över har hemlighållit saker för mig. Tills nu.

Jag är, av någon jäkla anledning, uppvuxen med den grundmurade åsikten att barn är skitjobbiga. Fråga mig inte varifrån jag fått den, jag har flera teorier, men inget som kan anses vara någon säker sådan. Kanske är det Disney's fel? Jag kan nästan tro det. När Lady i Lady och Lufsen fick en människovalp i familjen så blev hon helt bortglömd. Jag har ju alltid haft en lite skev förkärlek till levande väsen med päls, så givetvis var barnet av ondo och det var synd om vovven. Nu har jag ärligt talat inte ett minne av hur filmen slutar, men jag var i alla fall förskräckt över hur man kan välja bort sin hund. Ålder vid detta minnes uppkomst? Kanske fem år?

Kanske ska man inte få småsyskon först när man är sju år? Eller, i alla fall inte halvsyskon, som givetvis föredras mer än en själv av den förälder som inte är ens egen. Jag tyckte verkligen att det sög att få småbröder. De lät, fick verkligen all uppmärksamhet och förbättrade inte min värld på något som helst sätt. (Förrän vi blev äldre, nu vill jag inte var utan dem!)

Det kan också vara så att jag faktiskt mest haft vuxna runt mig hela uppväxten, som faktiskt inte varit särskilt barnkära. Egna barn och andras ungar, liksom. Jag har inga minnen av några vuxna som tittat ner i andras barnvagnar och jollrat. Några dagisfröknar, men inga andra.

Kort sagt, ingen har vinklat om det här med ungar förrän alldeles nyligen. Eller, säg, för fem, sex år sedan. Plötsligt omgavs jag av folk som, på fullaste allvar, menar att barn verkligen är grejen. Att det inte finns något häftigare att uppleva. Bekanta började yngla av sig, och gillade det! Är det kanske så att det inte är OK längre att sätta ungar till världen, för att sedan gnälla över att de inte vill klä på sig i tid, att de inte fattar att man ska sitta tyst och vänta medan morsan springer med hunden i någon utställningsring, att barnet kostar pengar, har tråkig attityd och så vidare, och så vidare? Ja, vad vet jag? Jag tycker i alla fall att någon kunde påpekat tidigare att de där små groddarna faktiskt växer och utvecklas, tänker och gör roliga grejer. Någon kunde ha vinklat om min neggiga värld tidigare. Jag tror att jag missat en hel del.

Ingen kvinna har dock missat horribelt skrämmande berättelser om hur barn kommit till världen. Förlossningshistorier. Smärta, blod och bajs, snitt, klipp och sutur. Nejdå, här har omvärlden varit frikostig med att dela med sig av fasorna. Märkligt nog är det, under min uppväxtfas i alla fall, få eller rent av ingen, som påpekat vad man fått ut av den här mardrömstortyren. Förrän nyligen. Jag har fått tillfälle att läsa om diverse småflummiga kvinnor som lite amerikanskt beskrivit sina förlossningar som "faaaabolous" och fantastiska och upplevelser som de aldrig velat vara utan. Jag kan lätt vifta bort vad jag läst som fiktion, men när min, visserligen underbart flummiga, väninna helt lyriskt pratar om att hon ser fram emot att föda barn igen, då kan jag inte annat än börja se på det med lite mer nyfikna ögon. Kan det vara så att det hänger ihop med attityd, som så mycket annat?

Jag har bestämt mig för att detta är fantastiskt. Att vara på smällen är häftigt. Jag kan inte påstå att det varit hur smidigt som helst, men den där grodden i min mage är en kul typ. Och, om den brås minsta lilla på sin far, kommer den vara bedårande vacker också. Och, helvetes smart. Oj, oj.

Det finns många saker som jag tycker att man kunde fått veta lite preventivt ändå. Det här med att tarmen (den egna, alltså) får en helt ny världsbild. Kanske kunde någon nämnt det? Eller det här med läckande bröst? Hur konstigt som helst. Inte alls så jobbigt, men väldigt konstigt. Eller att bara vissa H&M-butiker har mammakläder? Varför?

Det är inte det att något av dessa grejer skulle kunnat få mig att avstå, för jag är helt fascinerad av hela den här bebisgrejen, men jag måste säga att jag blir förvånad både nu och då.

Just nu ligger jag och flinar åt att det är någon som puttar på min dator. Från insidan av min mage. Det kanske inte är suveränt att ha tjockismagen som datorbord, men jag mår inte så bra när jag sitter... Det är helt sjukt. Duns, duns. Skruv och ååål. Såhär på kvällskvisten har hen åsikter. Vem det nu är. Och vem det än är, så får hen mig att fnissa. Dagligen.

Jag hade en plan

Min plan var att bli en sådär superstark gravid kvinna. En sådan som utan att tveka kunde vända kor, träna sina hundar, jobba, baka och bara må sådär suveränt bra. Jag har hört att de finns och min plan var att bli en av dem. Och man måste ju ha en plan. Hur ska man annars få det som man vill?

Märkligt nog följde någonting inte planen. Ärligt talat följde ingenting planen. Redan efter någon vecka kändes min kropp helt annorlunda. Tuttarna ömmade. (Det var visserligen en hit, för det betydde att de fanns och plötsligt blev de större! Shit, vilken grej! Innan jag kommit till det, att jag faktiskt blev tvungen att köpa större bh:ar, märkte jag av förändringen genom att jag vaknade när jag vände mig i sängen.) Två bulor på min kropp gjorde ont. Detta var verkligen inget som var betungande alls. Lite ovant, men inte mer än så. Vidare blev mitt luktsinne annorlunda. Eller så började allt lukta annorlunda plötsligt. Jag väljer att acceptera att det var jag som ändrades och inte hela världen. Strax efter tutt- och luktförändring följde tröttheten. En helt utomjordisk trötthet. Det var liksom jobbigt att...andas, bre en macka, lyfta armen. Att köra bil var rena mardrömmen. Det är ju som att sitta i en vagga. Jag var helt oförmögen att vända minsta lilla kossa. Fast såhär tidigt hade jag inte fått bekräftat att det handlade om att jag höll på med celldelning. Jag trodde att det kanske berodde på att jag nyss flyttat och fått helt nya vanor. Och fyllt trettio. Det går ju bara nedför sedan liksom. Om det inte redan gjorde det efter 21, jag minns inte.

Vad som framförallt inte följde planen var det hysteriska illamående som kickade igång någon gång i graviditetsvecka fem eller sex. "Man kan kräkas lite på morgonen." Det har jag fått höra sedan barndomen och liksom vaggats in i. Det finns ju till och med ett uttryck för det. Morgonillamående. Antingen så hade jag morgon hela dygnen, eller så finns det något annat än Morgonillamående. Jag vill minnas att jag började spy under helgen och tänkte att det är väl bara att ge sig iväg till jobbet på måndag. Man spyr ju ändå bara på morgonen... Hell no. Jag tog mig iväg till jobbet, men var ungefär lika effektiv som två blinda konstkritiker på en Dali-utställning. Härpå följde en lång period, där jag drack en isbit - jo, för hela klunkar vatten var inte att tänka på - för att spy upp motsvarande två. Hela dagarna.

I stället för att jobba, träna hundar och vända kor, blev det åtskilliga besök till olika vårdinrättningar. På akuten träffade jag Läkaren från Helvetet. Även kallad Krigsdoktorn (för mina fördomar säger mig att hon måste upplevt ett krig för att ha så lite empati över för klena västerlänningar som hon uppenbart hade). "Det är inte farligt att kräkas" förkunnade hon. "Så länge du inte blöder, kan du jobba" sa hon när jag undrade om hon eventuellt kunde sjukskriva mig. Och blödde, det gjorde jag ju inte. Jag kunde inte stå upp utan att svimma eller kräkas, men jag blödde inte. Jag kunde få lite piller och åka hem. Eftersom jag verkade "så orolig" (jag trodde att det kallades apatisk?), gjorde hon ett ultraljud. Som hon sa "Ett gynekologiskt ultraljud, där nere". Ja, vad är alternativet till att göra gynekologiska ultraljud "där nere"? Hur som helst, ultraljudet visade på ett pickande litet hjärta någon annanstans än i min hjärttrakt. Det var en hit, även om Krigsdoktorn rattade den där kamerastaven som om det var en växelspak till en Land Rover från -67. Med liksom bestämda, men mycket hastiga rörelser. Satan, det var ingen picknick.
Krigsdoktorns piller bestod av en sort att svälja ner två gånger per dag och (och jag citerar) "Så får du suppar, alltså ståålpiller att stoppa upp där bak". Hon hade mig redan vid suppar, men annars hade jag faktiskt fattat när det där med stolpiller. Men, det är klart. Ståålpiller, dem är jag inte helt bekant med, så det var väl bra att hon förklarade sig..?

Jag hann besöka vårdcentralen i Skiftinge också. Det var intressant. En man som artigt presenterade sig med ett namn som jag aldrig skulle kunna lägga på minnet, än mindre stava till, skrev ut mer antikräkmedicin och sjukskrev mig. Han hade fem barn. Och bara en fru. Fint. Han önskade mig lycka till och så sågs vi aldrig igen.

Så fick jag en läkartid på Barnmorskemottagningen. En förträfflig mottagning, förresten. Klämmiga tanter och trevliga kvinnor vart man än vänder sig. Nästan. Läkaren som jobbade just den dagen jag kom, fortfarande spysjuk som få, nu i vecka 8, var ingen mindre än Krigsdoktorn. Hon kände igen mig. Jag behövde inte repetera hur jag mådde i alla fall och nu verkade hon plötsligt aningen mer empatisk. När hon insåg att jag gått ner sju kilo. Och fortfarande hade svårt att stå upprätt.

Jag låg till sängs fram till vecka 14. Då började det vända. Lagom till min semester. Eller, i alla fall slutet av den.

Morgonillamående. Pfu. Det var planen det.

Nu kan jag bara säga en sak: Det är helt fantastiskt att kunna äta. Helt jävla fantastiskt!

Bloggare igen.

Jag trodde att jag lagt av med det här. Vem sjutton bloggar nu för tiden? Utan att tjäna pengar på det?

Äh, varför försöka följa trender. Det har jag alltid varit ganska dålig på och det är nu jag har gott om tankar. Tankar som jag vill spara någonstans. Dessutom tror jag att jag kan få åtminstone en läsare. Och så tänker jag tvinga mitt ofödda barn att läsa en del av detta. Det lär ju dröja ett tag innan det är aktuellt, men jag börjar såhär i alla fall.

12 juni 2010. Det är datumet då jag fick mina misstankar bekräftade. Den där lilla blå linjen på en konstig sticka gjorde mig alldeles darrig. Och fnissig. Skitglad. Och livrädd. Mannen som har den manliga huvudrollen i dramat som är mitt liv, höll sig utanför hemmet. På konsert i huvudstaden. (Kiss var i landet.) Jag ville ju bara ha honom nära, fnissa och vara rädd ihop, men nehej. Och inte kan man berätta världens största, häftigaste, läskigaste, mest världsomvälvande nyhet via telefon? Nej, inte jag i alla fall. Alltså var det bara att bita ihop, ta med sig väninnan ut på krogen och .... dricka läsk. Det regnade. Men vi satt ute. Och jag fnissade.

Dagen därpå dök pappamannen upp och blev lika fnissig som jag.

Och så ska man inte säga något till någon. Inte förrän det gått si och så lång tid. Och det var ju enkelt...

Snart slutade jag fnissa och började spy i stället. Och inte bara på morgnarna. Nej, jag tog dygnet-runt-kräkas-skiftet. I flera veckor. Inte så festligt alls. Inte heller så lätt att dölja. Inte på jobbet. Inte för mamma. Men, kräks, det gör man ju normalt bara fram till vecka 14. Piece of puke :)